Stressen alltså.

Stressen alltså. Det pratas om den, det skrivs om den. Den kräver relationer med alla.

Skriet från kärnfamiljens två bloggare skriver om stress, om hur de hanterar stressen. Två olika infallsvinklar. Hur tänker jag?

Stressen tvingar oss att förhålla oss till den, den nästlar sig in i tillvaron och kräver att vi tar ställning. Jag tycker att det är ganska fräckt när jag tänker på det.

För mig är stress förknippat med osömn, att inte kunna somna in. När hjärtat börjar picka, när andningen fastnar uppe i bröstkorgen. Då är jag stressad.

Märkligt nog verkar jag alltid stressad på söndagskvällar. Att somna då är dömt att misslyckas, jag har slutat försöka.

Jag har inga småbarn, jag tillhör ingen kärnfamilj. Men trots det är mina dagar fulla och kräver av mig att jag väljer. Jag jobbar långt bort från hemmet (8 mil), jag har häst och vill därutöver hinna skriva och tänka. Det är vad jag väljer att göra. Det kräver av mig att jag sover 6-timmarsnätter. Om jag nu bara kunde somna.

När jag har flyt i tillvaron, när jag har ångan uppe, då är det en ynnest att få leva så späckade dagar. Jag älskar ju när det rör på sig, när tillvaron smattrar förbi.

När inspirationen är lägre så bärs jag inte fram av en känsla av oövervinnerlighet. Då måste jag ta i mer för att ta mig igenom dagarna. Jag måste trycka ifrån mer med benen, jag måste frammana känslan av sammanhang i mitt bröst.

Men aldrig behöver jag påminna mig om de val jag har gjort som gör att jag lever mitt liv så här. Det är frivilligt, det är en förmån och jag har vett att känna mig ödmjuk inför de möjligheter som jag har skaffat mig.

Nyckelordet för mig är val. Jag väljer att fokusera mitt liv i några riktningar. Då skapar jag förutsättningar för att just dessa områden ska kunna få mitt hundraprocentiga engagemang. Jag tror att jag på det sättet ger mig själv ganska bra förutsättningar att nå min fulla potential inom det jag brinner mest för.

Och så har jag så himla roligt!