Skip to content

On hold.

01 januari 2011

Saker jag längtar efter att göra men som får anstå tills jag intar mitt egna hem i mitten av februari:

  1. Köpa massor av tulpaner-längtan
  2. Fylla alla teburkarna-längtan
  3. Läsa Patti Smith’s ”Just kids”-längtan
  4. Börja laga mat-längtan
  5. Läsa hela morgontidningen innan jag går hemifrån-längtan
  6. Sjunga så att väggarna skallrar-längtan
  7. Hänga upp mina tavlor-längtan
  8. Städa maniskt och känna känslan av riktigt rena golv-längtan
  9. Skruva upp min namnskylt på dörren-längtan
  10. Vilja vara hemma-längtan
Annonser

Vilja.

27 december 2010

Hej lilla Vilja. Jag ser dig nog. Var inte rädd, det finns ingen här som vill dig något illa. Sätt dig på min axel, gör dig hemmastadd. Jag har inte plockat bort det lilla bo vi inrett i gropen mellan min hals och axel. Det har funnits där hela tiden och väntat på dig.

Lilla Vilja, de senaste dagarna har jag sett dig skymta i ögonvrårna. Göra dig anonym och gömma dig bland folkströmmarna i tunnelbanan, smygkika fram bakom hörnen på husen jag passerar under mina stadsvandringar. Och idag har jag känt din närvaro.

Hej Vilja. Du har varit så saknad. Jag behöver ha dig som driver mig framåt. Jag behöver din upptäckarglädje, din utåtriktade nyfikenhet. Jag vill känna din fjäderlätta beröring på min axel.

Vilja, välkommen tillbaka. Jag förstår att du känner dig ur form men här dömer vi ingen. Välkommen fram, precis som du är.

Jag tror att vi är redo.

Vanedjur.

21 december 2010

Att köra den gamla vanliga vägen. Att svänga in på den välbekanta avfarten. Att parkera i sina gamla hjulspår.

Att slå koden till sadelkammaren och vant kliva in. Plocka bland de sista sakerna. Göra rent med handgrepp man använt tusentals gånger förut. Röra sig självklart i hemtam miljö.

Att höra sitt namn ropas. ”Linnéa, kan inte du komma och kolla på det här?”. Att gå mot rösten, som man så många gånger tidigare gått mot andra röster. Klämma och känna på det som oroat, komma med synpunkter och råd.

Att känna att kunskapen i hand och huvud, vanan i sin kropp. Säkerheten med vilken man uttalar sig. Och undra vad man ska göra med allt detta nu. All rutin, alla erfarenheter.

När kommer de att börja blekna? När kommer det man kan och vet kännas daterat?

Finns det något man kan så mycket om som detta? Alla år i kalla ridhus, på långa grusvägar och med grepen i högsta hugg för att göra rent i boxen där man känner varenda kvadratcentimeter utantill. Vad ska man göra med erfarenheterna nu?

Att följa med den oroliga rösten ut i ridhuset. Känna känslan av gruset under skosulorna. Se limträbjälkarna välva sig som en katedral högt över huvudet. Att stå där och låta vana ögon kritiskt granska rörelsemönster. Att stå där och njuta av kroppar i rörelse. Att höra det välbekanta ljudet av frustningar och hovar som mjukt rör sig i sanden.

Att vända sig om och gå ut. Samla ihop sina sista saker och lägga i bilen. Att inte ha någon hästflicka att säga godnatt till. Att backa ut bilen och för sista gången köra den vanliga vägen hem.

Metamorfos.

19 december 2010

Hej Bo,

Har tänkt skriva till dig under en tid nu, idag gör jag det. Hoppas att du har det bra. Eller så bra det går, har träffat XX en del i höst och hon har berättat att du har separerat. Stora förändringar.

Även i mitt liv pågår förändringar. Kanske genomgår jag en metamorfos? Tror att det jag är mitt uppe i att genomföra kanske kan kvala in under rubriken förändring av andra ordningen. Jag är långt ifrån färdig men jag har ändrat de yttre förutsättningarna radikalt. Hur jag själv ska ta form inom ramen för dessa nya förutsättningar börjar jag äntligen orka vara nyfiken på.

För nio veckor sedan berättade jag för min make att jag ville lämna honom. Två veckor senare flyttade jag till en andrahandslägenhet. Ytterligare en dryg månad senare bestämde jag mig för att sälja min häst. Nu är hon såld och jag flyttar snart igen. In till Stockholm.

Allt ändras.

Tvåsamhet till ensamhet.

Fokus på intensiv träning, utveckling och tävling till – ja det vet jag inte än.

Inrutat och minutiöst planerat liv till något som jag hoppas ska vara mer spontant. Åtminstone mer varierat.

Allt har gått oändligt fort. Fartvindarna fläktar. Människor runt omkring mig tror att jag handlar impulsivt och utan eftertanke. En del i alla fall. Andra menar att jag inte skulle kunna fatta ogrundade beslut. Själv vet jag inte, men känner mig inte stressad över att inte veta. Ledstång i allt detta har för mig varit en ärlig tillit till processen, eller processerna, som pågår. Det har känts befriande att våga flyta med, våga göra förändringar utan att veta vad målet egentligen är. Eller vem jag är på väg att bli.

Jag har upplevt det som att flera parallella processer har pågått inom mig, i viss mån utom räckhåll för mitt medvetande. Så plötsligt utkristalliserar sig ett beslut framför mina ögon och det är upp till mitt medvetna jag att verkställa det. Att besluta om försäljning av hästen var svårare än att lämna min man. Men det stod klart för mig en fredag för två veckor sedan att det var vad jag måste göra. En vecka senare var hon såld och igår åkte hon. Och jag har i raskt tempo hunnit köpa en lägenhet inne i Sthlm som jag får tillträde till i februari.

Fartvindarna fläktar.

Jag tror att skälet till att jag skriver till dig är att jag är tacksam över att du lärde mig lita på processen. Jag har använt det i arbetslivet och tillämpar det nu högintensivt i det privata. Själen är en smula medtagen efter att ha fått lämna så mycket som betytt så mycket för mig under kort tid, men jag har kavlat upp ärmarna och tar mig framåt steg för steg. Stegen är inte ens särskilt tunga längre. Svåra, men inte så tunga.

Och jag är så nyfiken på vem jag kommer att vara när ytterligare tid förflutit.

Tack. Och ta hand om dig.

Linnéa.

Andrum.

25 november 2010

Hon var helt oförberedd. Hon hade halkat fram i snögloppet som alla andra. Armarna en bit från kroppen för att balansera de steg då fötterna förlorade sitt fäste. Blicken i marken. Mössans lätta kliande i pannan.

Plötsligt återfick hon fotfästet. Som om marken genom ett trollslag torkat upp. Solen bröt fram genom molnen och värmde hennes frusna kinder. Hon stannade till. Vände ansiktet mot solen, öppnade sin vinterjacka och tog av sig vantarna. Runt omkring henne hade våren brutit igenom snömodden. Små ljusgröna grässtrån arbetade sig upp i trottoarkanten.

Förvånad såg hon sig omkring. Parkbänken som nyss var täckt med snö hade tinat fram och hon slog sig ned på det solvarma träet. Kände en ovan lätthet i kroppen och hur huden runt ögonen slappnat av. Förnam känslan av rymd i bröstkorgen som en gammal kär vän hon inte hade träffat på länge. Ryggraden sträckte tacksamt ut sig själv i sin fulla längd efter veckor av hopsjunkenhet.

En liten stund av andrum. Där hon kände igen sig själv som den hon känner igen sig som. Benen dinglade från parkbänken. Runt omkring henne yrde snön men hon såg bara grässtråna och skuggorna från sina egna dinglande fötter i solljuset. Snart skulle förtrollningen brytas. Men hon mindes sig själv och band fast minnet med en hård knut om sin ena handled.

När hon halkade vidare i snön svävade minnet över henne som en rund, ljusgrön ballong. Fastknuten om handleden med dubbla knutar.

Statist.

23 november 2010

Novembervinden härjar. Polerar is på nattsvarta gator. Slipar mina tunna revben. Vi glänser i gatlyktornas sken. Tänker att jag är drivved, nedsjunken i våtkall, grovkornig sand. När vinden viner som den gör i kväll nöts knotiga höftben och armbågar ned. Slipas glatta.

Jag är drivved. Sanden och vattnet gröper ur mig och lämnar årsringarnas linjer kvar. Tömmer mig på färg, lämnar bara grånad. Jag lyssnar till vinden. Hör den slita i tallkronorna och vildsint kasta grenar omkring sig. Försöker förstå vad som gör den upprörd.

Kan jag ligga här i sanden och se gatlyktorna speglas som fragment i sjöns små vintervågor? Kan jag ligga här och tänka att ilskan i vindbyarna inte beror på mig? Kan jag ligga här och känna att idag är det någon annan som kämpar?

Och bara få vara statist?

Prematur.

21 november 2010

De egna benen hon står på darrar lätt av tyngden från hennes nya identitet. Den är långt ifrån färdig. Hon är långt ifrån klar över vad hon försöker bli. Att skapa eller återskapa ett frihetshjärta tar på krafterna. Tröttheten sköljer över henne i omgångar men ögonen går inte att stänga. I bröstkorgen pågår febril aktivitet. Det prematura frihetshjärtat fladdrar. Kränger sig i bröstkorgen, vet inte på vilket av det egna benen det ska stå.

Hon har den här möjligheten nu att göra sig oberoende. Hon sitter på golvet med benen i kors. Framför henne ligger pusslet med tiotusen bitar utspridda i drivor. Hon plockar upp bit efter bit och funderar över hur de hänger samman. Vet inte vilka hon måste använda för att sätta samman sitt frihetshjärta. Ännu har hon inte hittat en enda pusselbit som passar med någon annan. Ibland stressar det henne. Då häller någon het, ängslig sand mellan hennes skulderblad och axlarna dras upp liksom för att skydda det ofärdiga hjärtat i revbenskorgen. Ibland känner hon lugn och tilltro. Vet att hon har koncentrationen och uthålligheten. Vet att luta sig mot tiden.

Tiden det tar. Tiden hon har.