Skip to content

Bryssel.

13 mars 2011

Jag är en enkel människa. Det behövs så lite.

Solens värme på mina armar. Blundar. Varma ögonlock. I träden brottas lövens klibbiga små foster för att spränga sina knoppkokonger. Man kan nästan höra deras anfådda andning och förnimma mjölksyran i deras små biceps när de försöker spräcka knopparna inifrån. Blundar och lyssnar till lövens kamp. Kan inte sluta le.

Fågelprat. Ljudet av bildäck mot torr asfalt. Bokskogens mörka stammar och kronor, ännu helt synliga fram tills lövsprickningen når nästa nivå. Fjolårets torra, bruna löv täcker marken mellan stammarna. Årets första utomhusöl. När solen går i moln för en stund blir den nästan för kall. Men bara nästan.

Samtalet flyter runt omkring mig. Jag sitter i min bubbla och ler med ansikte och ögon. Låter samtalet pulsera utan mig. Slänger in några ord då och då som för att anmäla min närvaro. Njuter sedan av att åter sjunka in i mig själv. Njuter av att trivas i mig själv. Bäddar in mig i mitt mjuka leende. Ena benet i kors över det andra. Sol på svarta nylonstrumpbyxor. Några maskor har gått på låret som ströks mot bordets undersida när jag satte mig. Ett litet tribut till årets första uteservering. Jag är beredd att offra en hel strumpbyxlåda för upplevelsen. Blundar och lyssnar till samtalet. Till fåglarna. Till lövsprängningen.

Andningen så långsam. Hjärtat slår i egen takt. Slår och slår.

Jag lutar mig mot tiden. All tid jag har.

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: