Skip to content

Rastlösheten.

10 januari 2011

Hon har vetat att den kommer att komma men när rastlösheten griper tag i henne är hon ändå inte beredd. Plötsligt har den slagit sig ner i hennes knä. Utan att fråga om lov har den klämt ner sin dallrande bakdel på hennes lår. Tyngden pressar henne hårt mot pinnstolen. Hon kan kan inte röra sig, trycket försvårar hennes andning. Det kryper i fötterna och fingrarna försöker frustrerat finna sysselsättning.

All den tid hon har. All den tid hon skaffat sig. Tid att fylla med mening.

Rastlösheten är ingen skönhet. Han är stor och otymplig, saknar social kompetens. När han vrider sig i hennes knä för att få ögonkontakt ryggar hon tillbaka och vänder sig bort med avsmak. Det är som att hans ansikte är för stort för kraniet det fäster vid. Näsan är storporig, huden livlös. Och hans andedräkt luktar surt. Han tränger sig på henne, naglar fast henne med sina rödsprängda ögon.

Tiden. Den brukade springa så fort, så fort. Hämningslöst kasta sig framåt, men ändå med lätta steg. Hon brukade ha svårt att hålla sig jämsides. Hon brukade få tömma sin ryggsäck i farten på aktivitet efter aktivitet för att hinna med. Nu står ryggsäcken lutad mot väggen i hallen. Halvtom. Små högar av damm har gjort det bekvämt för sig i skydd av väskan.

Egentligen borde det inte stressa henne. Fortfarande har hennes ryggsäck betydande innehåll. Men kroppen är ovan vid känslan av stillhet. Hjärnan saknar att få arbeta medan kroppen rutinmässigt gör sina uppgifter.

Rastlösheten har fyllt ut hennes synfält. Hindrar henne från att se hela bilden. Vi lämnar henne där ett tag. Låter henne känna tyngden, låter henne träna på sina nya förutsättningar.

Låter henne formera sitt försvar.

Annonser
8 kommentarer leave one →
  1. 11 januari 2011 10:36

    Wow. Som du skriver. Det är otroligt bra och så oerhört pricksäkert. Din resa är så stark att läsa.

    • 12 januari 2011 8:29

      Tack för att du boostar mig i stunder av oinspiration. Det är på fullaste allvar värt mycket. 🙂

  2. Sara permalink
    12 januari 2011 11:07

    Usch, storporig näsa och sur andedräkt! Levande skrivet.

  3. carolina permalink
    12 januari 2011 14:47

    För mig kan rastlösheten lätt bli till något som blokerar för kreativitet och effektivitet. På något vis är det ovant och lite skrämmande att inte ha en invand tidsplan och rutin att styra upp dagen efter. Ibland kan det tyckas så behagligt att plötsligt ha ”egen-tid” till avslappning över. Jag har ännu inte lärt mig att utnyttja detta till något positivt, tomheten känns fortfarande jagande. Vi lär oss nog med tiden…

    • 12 januari 2011 22:12

      Den oplanerade tiden är en helt ny dimension att lära sig hantera. Hittills har jag späckat den med aktivitet. Men det fungerar inte i längden och jag övar nu på att ha några tomma kvällar ibland. Det visar sig dock att jag har svårt att lämna jobbet dessa kvällar. 😉

      Men jag tror liksom du att vi lär oss med tiden.

  4. 14 januari 2011 15:59

    Den dagen du kan ha en oplanerad och inaktiv kväll utan att höja på ögonbrynet, det är då du vet att du nått ändhållplatsen på din resa och det är dags att börja fundera på vilken riktning tåget nu ska ta. Innan dess är omläggning av resrutter bara panikartade, tror jag?

    • 30 januari 2011 23:04

      Du har nog rätt, men dit är känns det långt. Inte bara för att jag är ute på den resa jag är utan också för att jag är den jag är. Kram.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: