Skip to content

Vanedjur.

21 december 2010

Att köra den gamla vanliga vägen. Att svänga in på den välbekanta avfarten. Att parkera i sina gamla hjulspår.

Att slå koden till sadelkammaren och vant kliva in. Plocka bland de sista sakerna. Göra rent med handgrepp man använt tusentals gånger förut. Röra sig självklart i hemtam miljö.

Att höra sitt namn ropas. ”Linnéa, kan inte du komma och kolla på det här?”. Att gå mot rösten, som man så många gånger tidigare gått mot andra röster. Klämma och känna på det som oroat, komma med synpunkter och råd.

Att känna att kunskapen i hand och huvud, vanan i sin kropp. Säkerheten med vilken man uttalar sig. Och undra vad man ska göra med allt detta nu. All rutin, alla erfarenheter.

När kommer de att börja blekna? När kommer det man kan och vet kännas daterat?

Finns det något man kan så mycket om som detta? Alla år i kalla ridhus, på långa grusvägar och med grepen i högsta hugg för att göra rent i boxen där man känner varenda kvadratcentimeter utantill. Vad ska man göra med erfarenheterna nu?

Att följa med den oroliga rösten ut i ridhuset. Känna känslan av gruset under skosulorna. Se limträbjälkarna välva sig som en katedral högt över huvudet. Att stå där och låta vana ögon kritiskt granska rörelsemönster. Att stå där och njuta av kroppar i rörelse. Att höra det välbekanta ljudet av frustningar och hovar som mjukt rör sig i sanden.

Att vända sig om och gå ut. Samla ihop sina sista saker och lägga i bilen. Att inte ha någon hästflicka att säga godnatt till. Att backa ut bilen och för sista gången köra den vanliga vägen hem.

Annonser
12 kommentarer leave one →
  1. Lotta permalink
    22 december 2010 11:02

    Kram vännen! Du skriver otroligt bra. Nu kommer en annan fas i livet. Hästarna kan man alltid ta upp igen om/när den dagen kommer.

    • 22 december 2010 15:20

      Tack Lotta! Visst kan man återuppta ett avslutat intresse, det går alltid att bestämma nytt. Men erfarenheterna har ett visst bästföredatum, det känner jag tydligt. För att inte tala om tajmingen. Vemodigt. Kram.

  2. 22 december 2010 11:39

    Vackert. Du har ett sånt skönt målande i ditt skrivande. Även när du skriver om avsked.

    • 22 december 2010 15:22

      Tack bästa Anjo. Jag vill minnas dessa dagar.

      • 23 december 2010 10:42

        Det är bra att minnas, såvida inte minnet blir något som håller en kvar … I ditt fall är det nog ingen risk, vad det verkar. Fantastiskt cool bild på dig (din nya gravatar) förresten.

      • 23 december 2010 21:16

        🙂

  3. Petrus permalink
    23 december 2010 0:11

    Oh, herregud. Jag tappar nästan andan. Jag hade ändå lyckats undvika att tänka på att det är allt det där det innebär att sälja hästtjejen. Hade mer tänkt på det som samma, fast utan sto. (Vad det nu hade inneburit i praktiken kan man så klart fråga sig.)

    • 23 december 2010 10:25

      Just den dimensionen slog mig med all kraft. Ytterligare ett uppbrott, ett som jag inte riktigt räknat med. En annan typ av saknad.

  4. Annica permalink
    23 december 2010 10:04

    Aldrig mer, avsked, sista gången. Det finns många ord och utryck för separationer, i det stora och i det lilla. Den här hösten har du tagit steget ut för att prova, hur livet kommer te sig efter avsked.
    Med beslutsamhet så visar det sig att det går att överleva.

    Jag tror att erfarenheter sitter i urminnet. Får de ny grogrund kommer de att spira.

    Kram

    • 23 december 2010 10:31

      Jag tror liksom du att det går att finna vägen tillbaka till erfarenheter man skaffat sig, till kunskap som lagts i träda. Men just nu finns känslan av separation från år av målmedvetet arbete för att utveckla färdigheter som idag är en självklar del av mig, allestädes närvarande i hela mitt väsen. Fortfarande ett giltigt beslut. Men inte desto mindre påtagligt och omvälvande.

  5. 26 december 2010 21:41

    Fast jag undrar ändå om dina ränder någonsin går ur? Med all din erfarenhet, ditt öga och din känsla – nog ser du mekaniken hos ett ekipage även om du inte är aktiv ryttare f n?

    Det är en sorglig och vacker text du skrivit. Du är väldigt modig som kastar dig in i ditt nya liv. Och jag är övertygad om att det inte är det minsta oöverlagt. Många varma tankar från blåshålet i Skåne!

    • 27 december 2010 16:01

      Mod.. Ja, det krävs kanske mod? Jag vill gärna tro det, det gör detta till något jag kan få känna stolthet över. Och det vill jag gärna. Det är en positiv känsla i världen according to Linnéa.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: