Andrum.

Hon var helt oförberedd. Hon hade halkat fram i snögloppet som alla andra. Armarna en bit från kroppen för att balansera de steg då fötterna förlorade sitt fäste. Blicken i marken. Mössans lätta kliande i pannan.

Plötsligt återfick hon fotfästet. Som om marken genom ett trollslag torkat upp. Solen bröt fram genom molnen och värmde hennes frusna kinder. Hon stannade till. Vände ansiktet mot solen, öppnade sin vinterjacka och tog av sig vantarna. Runt omkring henne hade våren brutit igenom snömodden. Små ljusgröna grässtrån arbetade sig upp i trottoarkanten.

Förvånad såg hon sig omkring. Parkbänken som nyss var täckt med snö hade tinat fram och hon slog sig ned på det solvarma träet. Kände en ovan lätthet i kroppen och hur huden runt ögonen slappnat av. Förnam känslan av rymd i bröstkorgen som en gammal kär vän hon inte hade träffat på länge. Ryggraden sträckte tacksamt ut sig själv i sin fulla längd efter veckor av hopsjunkenhet.

En liten stund av andrum. Där hon kände igen sig själv som den hon känner igen sig som. Benen dinglade från parkbänken. Runt omkring henne yrde snön men hon såg bara grässtråna och skuggorna från sina egna dinglande fötter i solljuset. Snart skulle förtrollningen brytas. Men hon mindes sig själv och band fast minnet med en hård knut om sin ena handled.

När hon halkade vidare i snön svävade minnet över henne som en rund, ljusgrön ballong. Fastknuten om handleden med dubbla knutar.