Skip to content

Prematur.

21 november 2010

De egna benen hon står på darrar lätt av tyngden från hennes nya identitet. Den är långt ifrån färdig. Hon är långt ifrån klar över vad hon försöker bli. Att skapa eller återskapa ett frihetshjärta tar på krafterna. Tröttheten sköljer över henne i omgångar men ögonen går inte att stänga. I bröstkorgen pågår febril aktivitet. Det prematura frihetshjärtat fladdrar. Kränger sig i bröstkorgen, vet inte på vilket av det egna benen det ska stå.

Hon har den här möjligheten nu att göra sig oberoende. Hon sitter på golvet med benen i kors. Framför henne ligger pusslet med tiotusen bitar utspridda i drivor. Hon plockar upp bit efter bit och funderar över hur de hänger samman. Vet inte vilka hon måste använda för att sätta samman sitt frihetshjärta. Ännu har hon inte hittat en enda pusselbit som passar med någon annan. Ibland stressar det henne. Då häller någon het, ängslig sand mellan hennes skulderblad och axlarna dras upp liksom för att skydda det ofärdiga hjärtat i revbenskorgen. Ibland känner hon lugn och tilltro. Vet att hon har koncentrationen och uthålligheten. Vet att luta sig mot tiden.

Tiden det tar. Tiden hon har.

Annonser
6 kommentarer leave one →
  1. 21 november 2010 22:24

    Du skriver bra och bygger upp en stark känsla hos den som läser ditt inlägg. Så känsligt skrivet.

    • 22 november 2010 10:44

      Känsligt skrivet.. Tack för de fina orden Marie-Ann. Och varmt välkommen hit.

  2. 22 november 2010 8:45

    Dina ord är jordnära, så mycket vardag … och så vansinnigt magiska dessutom. Fortsätt, fortsätt …

    • 22 november 2010 10:48

      Anjo, du gör mig glad som vill att jag ska fortsätta. Jag upplever att jag upprepar mig när jag bara varierar och undersöker samma teman från olika perspektiv. Å andra sidan är det vad som är centralt i min tillvaro just nu och det här är mitt forum. Så jag vrider och vänder på det som är närmast huden och låter fingrarna välja väg över tangenterna.
      🙂

  3. 22 november 2010 9:17

    Det enda vi har är tid. Ditt frihetshjärta kommer att hitta riktning. Inte nu. Men sen. Jag litar och tror på dig.

    • 22 november 2010 10:53

      Din tilltro är betydelsefull. Själv vacklar jag, men än så länge bara på ytan. Hoppas kunna hålla kärnan orubbad. Det tror jag kommer att gå.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: