Skip to content

Gaspedalens lätta svikt.

13 augusti 2010

Jag kör förbi en lokal ibland. Den ligger djupt inne i industriområdet och varje gång jag kör förbi klistras min blick mot lokalens fönster. Oftast är det kväll och oftast är lokalen höljd i dunkel. Men vissa kvällar är den upplyst och fylld av människor. Det är dem som väckt min nyfikenhet.

Människorna som jobbar på företaget arbetar med kropp, tanke och hand. Deras arbetsdagar börjar tidigt, detta vet jag som ett faktum. Hela barndomen cyklade min far till företaget och var på plats innan jag ens klivit ur överslafen i våningssängen som systern och jag delade.

Fadern och hans cykel. Så fort han gränslat cykeln och farit iväg tillhörde han oss inte längre. På eftermiddagen kom han hem med olja på fingrarna och trötthet i kroppen. Blev vår igen. Jag tyckte alltid att han varit borta en evighet men när jag idag ser på mina egna arbetsdagar känner jag rimligheten i tiden han var försvunnen. Ibland hade han med sig en stor påse med ett stort, svartvitt öra på. I den låg en LP-skiva. Då visste vi att han stannat till på musikaffären på vägen hem.

Ibland såg jag mammans sneda ögonkast på skivan. Jag kunde inte tolka det då, kanske kan jag göra det idag? Kanske var skivköpet en impuls som hon tyckte fadern borde motstått. Jag ser detta nu när jag har perspektiv till familjen med två små barn och två små löner. Kanske var det för många skivor som bars hem i förhållande till de resurser som familjen hade till sitt förfogande? Skivsamlingen var gigantisk och jag var stolt över den trots att den inte var min.

Eller så läser jag in min egen förmåga att uppfyllas av habegär som impulsivt måste fyllas i faderns beteende?

Människorna som arbetar vid företaget som hör till lokalen jag kör förbi borde alla ha slutat och åkt hem för länge sedan när jag passerar. På vinterhalvåret är det mörkt sedan många timmar och fönsterrutorna alldeles svarta. Utom ibland.

Ibland är lokalen upplyst och fylld av människor. Första gången jag lade märke till det satt människorna bänkade längs bord som var uppställda i långa rader. Längst fram stod en lång man med pösiga jeans och skjorta med uppkavlade ärmar. Eftersom jag körde förbi såg jag bara ett kort utsnitt av scenen som utspelade sig, men den väckte mitt intresse. Det mannen berättade för den koncentrerade församlingen måste varit viktigt för honom. Händerna gestikulerade livligt och ansiktsfärgen var svagt rosa. Och så hade bilen tagit mig förbi.

När man inte vet kan man tillåta sig att fantisera.

Jag tänkte att mannen kanske höll en studiecirkel om meditationstekniker tillämpbara under ett hårt kroppsarbete som inte tar hela hjärnans intellektuella kapacitet i anspråk. Tänk vilken förmån att få tillgång till sitt mentala meditationsrum under stora delar av arbetsdagen. Vilken möjlighet att frigöra sina oförlösta tankar, att närma sig de riktigt svårgreppbara frågorna! Kanske var det till och med så att företagets ägare sett potentialen för de anställda att använda de aspekter av dem själva som inte togs i anspråk av arbetet som han betalade dem för att utföra. Eftersom företagets ägare hyste stor respekt och välvilja inför sina anställda hade han arrangerat denna studiecirkel. Kanske stod han till och med själv för cirkelledarens arvode? När studiecirkeln avslutades gav han var och en av cirkeldeltagarna ett par hörselkåpor i present. I kåporna hördes meditativa ljud, avlägsna skrik från måsar, ett lugnt hav som smeker upp vågor på någon strand. Kanske några asplöv som rasslade i vinden. Jag tänkte att kombinationen mellan det fysiska arbetet med oljiga fingrar och den mentala resan innanför hörselkåporna borde vara något alldeles särskilt. Jag kände ett sting av avundsjuka inför möjligheten som jag tänkte mig att dessa cirkeldeltagare hade fått.

Eller var den agiterande mannen en representant från en underjordisk politisk rörelse? Genom en hemlig överenskommelse hade han fått låna företagets lunchlokal. Kanske hade han till och med lurats, sagt att han ville ordna en bingoafton för sin stora bekantskapskrets? Men istället för bingobrickor hade han delat ut politiska pamfletter vars storhet endast han och några andra i det närmaste politiska nätverket hade kunnat inse fullt ut. Kanske såg jag de första stegen till en revolution som skulle ställa allt vi hittills tagit för givet på ända. Jag var inte säker på att det vore en negativ utveckling.

Kanske var hela tillställningen en konstnärlig manifestation? Företagsledaren hade kanske släppt lös en konstnär på företagets bakgård. Kanske hade konstnären skapat installationer som medarbetarna kunde meditera över samtidigt som de bar sina havsbrusande hörselkåpor. Kanske hade den agiterande mannen intervjuat de anställda om vilka tankar installationerna triggade hos dem, kanske var det dessa som proklamerades kvällen då jag körde förbi.

Bilens ljuskäglor träffade lokalens fönster och reflekterades för en kort sekund i raderna av bordsskivor och raderna av anonyma människor. Var och en med egna ambitioner, dagdrömmar och rädslor. Okända och avskärmade från mig, ovetandes om hur de myllrar i min föreställningsvärld. Att motstå impulsen att trycka ner bromspedal och mjukt svänga in mot trottoarkanten borde kanske vara svårt. Kanske kunde jag obemärkt slinka in genom dörren till lokalen, sjunka ner på en stol nära ingången och göra mig till en del av sammanhanget. Men högerfoten känner inget motstånd, gaspedalen sviktar lätt.

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: