Skip to content

Måsungen.

20 juli 2010

På skorstenen på Lillstugans tak har en mås byggt bo. Omsorgsfullt har hon pinnat fast kvistarna till ett rede. Omsorgsfullt har hon ruvat medan hon har tittat ut över solglimret i havsviken. Om hon hade kunnat identifiera känslan stolthet skulle hon säga att det var stolt hon var när det enda ägg som klarat sig undan rovfåglarna fick en spricka som växte och en alldeles perfekt liten måsunge tittade ut. Fyra veckor efter hon hade lagt sina gröngråa ägg med bruna fläckar.

Från skorstenen hade de fin överblick över omgivningarna. Hon kände Lillstugans rutiner. Hon visste när människorna som hörde till den skulle komma och åka igen. Trots att hon blev stressad av deras högljuddhet och yviga rörelser kände hon någonstans i sitt pickande måshjärta att de inte utgjorde något hot. De skulle låta henne och hennes unge vara ifred. Deras fokus var på havet. Bryggan. Dagens vattentemperatur. De frustade och skrattade när de efter mycken tvekan vadade ut i havsvattnet och doppade sig. Med uppdragna axlar och knottrig hud sprang de sedan snabbt upp på land igen.

Kanske hade de inte ens märkt henne och hennes nyckläckta stolthet.

Allt eftersom dagarna gick slappnade hon av i människornas närvaro. Hade hon kunnat identifiera känslan tillit skulle hon säga att det var tillit hon kände när människorna myllrade runt omkring Lillstugan. Hon var på något sätt säker på att de inte tänkte störa familjelyckan uppe på skorstenen. Och nu var det försommar och ganska varmt, inte behövde man elda i spisen då? På skorstenen var de trygga, hon och hennes måsunge.

Så kom dagen då solen tänkte lysa sitt allra längsta och överträffa nattens mörker.  Under förmiddagen trängdes tunna gråa moln på himlen och hindrade solen från att manifestera sin storhet. Människorna sprang in och ut ur Lillstugan. Bar ut bord och ställde på rad, bredde ut dukar och dukade fram mat. Någon kom med en bukett blommor som han plockat. Humleblomster, nästan utblommad midsommarblomster, timotejstrån, älggräs och smörblommor. Hur kommer det sig att midsommarblomstern liksom alltid hunnit blomma ut när midsommar väl är här?

Måsmamman följde nyfiket människornas rörelser. De var utanför deras vanliga rutin men ändå kände hon sig inte hotad. Människorna hojtade vänliga uppmaningar till varandra, dukade färdigt och precis när de slog sig ned till bords sprack de tunna molnslöjorna upp och släppte fram midsommarsolens strålar. Vänliga röster sorlade kring bordet, vänliga sånger ackompanjerade midsommarmaten. Om måsmamman hade kunnat känna sig glad å andras vägnar så hade varit de varit de känslorna hon bar i sitt tunna måsbröst medan hon bredde ut vingarna och gav sig ut på sin dagliga jakt på mat.

Högst upp på Lillstugans skorsten satt måsungen ensam kvar. De senaste dagarna hade hon börjat röra sig allt mer i boet. Hon hade spatserat runt på gängliga ben och mer än en gång tittat ut för skorstenskantens brant.  Hon brukade börja sina små promenader när rastlösheten i väntan på sin mor satte in. Hade hon kunnat identifiera känslan förväntan skulle hon säga att det var förväntan hon kände när modern var ute på sina matexkursioner. Förväntan och hunger i den lilla fiskmåsbuken.

Den här gången var måsungen rastlös redan när måsmamman lämnade Lillstugans skorsten. Kanske var de en ovanligt rastlös dag? Kanske var det de allt mer stimmiga människorösterna från midsommarfirandet nere i stugans trädgård som fick hennes måsungehjärta att picka fort i bröstkorgen? Hon började sin skorstensvandring. Ibland stannade hon till och sträckte ut sina små vingstumpar. Det skedde per automatik, det var inget hon medvetet valde att göra. Men det kändes ändå som en meningsfull syssla att slå med vingstumparna som ännu saknade de fjädrar som krävdes för att hon skulle kunna lätta från skorstenen och segla iväg. Så stod hon där på skorstenskanten. Ingen måsmamma så långt hennes blick nådde. Lillstugans människor sjöng högljudda sånger och om måsungen hade kunnat identifiera känslan längtan så hade hon i denna sekund känt en intensiv längtan efter sin mors trygga måsbuk. Varför kom hon aldrig hem?

Måsungens oro var stark. Hon stod på skorstenskanten och kände hjärtat slå i bröstkorgen. Människornas ljud stressade. Drev henne mot skorstenskanten. I det ögonblicket bestämde hon sig. Hon skulle själv söka tryggheten, söka sin mor. Hon sträckte ut vingstumparna och klev ut i luften. Föll och föll. Landade hårt i blåbärsriset.

Omtumlad började hon irra runt på sina gängliga ben. Hade svårt att bestämma sin kurs.

Plötsligt hörde hon hur det högljudda människosorlet ändrat karaktär. Från att ha böljat fram och åter utan riktning hade det nu plötsligt fått ett fokus. Det riktades mot henne. Med bestämda kliv gick en av människorna fram mot henne, böjde sig ner och lät handen omsluta hennes pickande måsungebröst. Alla skulle se. Människoögon, vidgade näsborrar och öppna munnar lutade sig över henne. Rösterna smattrade. I bröstkorgen kände hon hjärtat picka så hårt att hon knappt kunde andas. Handen som höll henne noterade hur pickandet ökade i frekvens och började röra sig bort från människohopen. Med ena armen höjd som för att skydda henne från midsommarfirarna.

Rösterna fortsatte smattra och hon var fast i handens grepp. Maktlös. Så började klättringen upp längs stegen och snart sattes hon mjukt ner i sitt skorstensbo. Ensam igen. Hade hon kunnat identifiera känslan lättnad så borde det ha varit den känslan hon kände nu. Men hennes hjärta pickade så snabbt, hon var så hungrig. I boet fanns inte den vanliga tryggheten. Där fanns ingen måsmorsbuk, ingen tystnad som kunde dämpa stressen som pulserade genom hennes kropp. På gården stimmade människorna vidare. Dessa varelser som tidigare varit en del av rutinerna kring Lillstugan, inget hon känt sig hotad av, skapade nu skräck med sina sånger, sina smattrande röster och yviga rörelser. Ingen måsmammasiluett syntes på himlen. Måsungen gav sig på nytt iväg. Föll hårt ner i blåbärsriset.

Människan som hittade måsungen gav upp ett rop. Snart fanns hela människohopen samlad igen. Måsungens hjärta höll på att sprängas och hon såg skräckslaget hur människorna böjde sig över hennes darrande kropp. Den här gången verkade människorna liksom suddiga i kanterna. Solen hade börjat gå ner, på bordet där midsommarfirarna suttit och skrattat och sjungit var tallrikarna tomma och många av flaskorna också. Halvtomma glas stod kvar och väntade på att få uppmärksamhet igen. Människorna hade börjat röra sig med tunga ben och vajande armar. Rösterna ljudade stötvis.

Den här gången vandrade måsungebuken mellan människornas händer. Hennes hjärta slog, men den människohand som förra gången så känsligt märkt hennes oro verkade inte känna den nu. Yr och utom sig av skräck försökte hon protestera genom att vrida sig i händerna som höll henne fast. Darrade. Till slut började stigningen mot skorstenen igen och hon lades ner i sitt bo. Den lilla måsungekroppen var utmattad och föll ner på sidan. Hon andades genom öppen näbb. Midsommarnattshimlen hängde hotfull över henne. Människan som lagt henne i boet försökte staga upp hennes kropp. Hjärtat pulserade så att det lät som ett hav i hennes öron. Hon orkade inte ens bjuda något motstånd. Till slut gav människoansiktet upp och avlägsnade sig från boet. Men trots ensamheten ville hennes hjärta inte sluta hamra. Den flämtande andningen, den suddiga synen. Kroppen var så tung. Benen var så kalla.

* * *

När midsommardagens sol letat sig upp på himlen började människorna sävligt röra på sig i Lillstugan. Med sömndruckna ögon och stela kroppar spred de ut sig på kökstrappen och gräsmattan. Doften av kaffe spred sig hemtrevligt över gården.

Måsmamman satt i en tall på gårdens motsatta sida. Från sin plats hade hon överblick över gården och Lillstugans tak. I skorstensboet låg måsungen på sidan och båda benen spretade stelt från kroppen. Näbben var fortfarande öppen och blicken hade slutgiltigt låst sig fast vid något i fjärran.

Om måsmamman hade kunnat identifiera känslan sorg så hon förstått att det var sorgen som rev hennes bröstkorg i tusen skärvor. På Lillstugans gård åt midsommarfirarna sorglöst sin frukost.

Annonser
4 kommentarer leave one →
  1. Helena permalink
    21 juli 2010 10:56

    Åh fy vad sorgligt 😦

  2. Malin permalink
    24 juli 2010 15:04

    Slitet och tråkigt men ändå det första som rann genom sinnet. Världsklass.

    • 24 juli 2010 16:31

      Malin, läste din kommentar och sprack upp i ett stort och brett leende. Kan inte sluta. Och vill inte heller. 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: