Skip to content

Emergency Room.

25 juni 2010

New York är hänförande. Jag har låtit mig förföras, förälskas och förtrollas. Men jag har också träffat ett helt annat New York. Så här i efterhand värderar jag mötet högt. En liten pusselbit i min bild av staden.

Den newyorkska hettan fick min kropp att kollapsa en smula. Under mer än 24 timmar stannade ingenting kvar i min kropp och medicin hjälpte inte alls. Till slut var jag så urlakad, liten och utmattad att vi fick stoppa mig i en taxi och åka till akuten.

Det var tidig morgon på Belleveu Hospital. En argsint receptionist beordrade oss att stå bakom en röd linje och vänta. Poliser överallt, slitna människor i väntrummet. Någon sov djupt, någon hade sällskap av vaktande polis. Jag var den enda vita patienten. Inte ett enda vänligt ”sweetie” så långt mitt medvetande räckte.

Vi blev flyttade till ett nytt väntrum. Vid ambulanstransporternas ingång, ett snäpp närmre läkarvård. En gigantisk svart poliskvinna satt vid ingången på en stol och lyssnade på R’n B. Jag gissade att hon hade någon form av väktaruppgift, men under hela tiden jag satt där såg jag henne inte röra sig en centimeter.

En ambulans kom körande med en svårt medtagen man som såg ut att tillbringa större delen av sin tillvaro utomhus. Halvöppen mun, blank blick i taket. Men utan att våga sjunka ner med huvudet på båren. Hela tiden på helspänn. Den luttrade sköterskan som tog emot hade uppenbarligen fått män som denne att prata tidigare. Hon ställde tydliga frågor, lyssnade på de mumlande svaren och omformulerade sig tills hon fått de svar hon sökte.

Jag skämdes lite där jag satt, tänkte att jag nog borde kunnat lösa mina problem på egen hand och inte ta upp en viktig vårdplats för andra som uppenbarligen behövde den bättre. Men vid det här laget kunde jag knappt resa på mig. Kroppen var så tung. Huvudet var så tungt.

Jag blev lagd på en bår och glömdes sedan bort igen. Kvinnan som jag delade bås med var från Ghana. Hon hade råkat ut för flera anfall och detta var inte hennes första akutbesök. En av anfallen hade inträffat när hon sov och därför vågade hon inte somna nu. Hon berättade hur hon satt upprätt på en stol hela nätterna, livrädd för att somna in. Nu låg hon och slumrade på sin bår. Senare skulle jag bevittna hur sjukhuspersonalen försökte förmå henne att stanna kvar och genomgå ytterligare tester för att ta reda på roten till hennes anfall. Men hon ville bara åka hem och skrev ut sig själv mot doktorns ordination. Jag önskade henne ett snabbt tillfrisknande. Hon önskade mig detsamma och log åt att hon träffat en svensk som inte var blond. Hon trodde inte att det fanns några.

Jag låg hopkrupen i fosterställning på min bår och iakttog skådespelet som försiggick framför mig. Lyckades inte lista ut något mönster i det som skedde, allt verkade ske så slumpartat. Så många människor som uppenbarligen var i tjänst, men vad fyllde de för funktion? Och vad hade de för inbördes relationer? Jag kunde inte dechiffrera deras roller och upplägget för deras arbete. Några var collegestudenter som var volontärer, några borde rimligen vara läkare, några städade och andra packade upp mer engångsartiklar. Tyckte de verkade operera helt oberoende av varandra, men det kan vara en felläsning från min sida. Kunde inte uppskatta när det skulle vara min tur.

Två argsinta män som varit med om en bilolycka kom in. De hojtade om advokater och dåligt uppträdande hos någon mottagande sköterska. Verkade i övrigt inte vara något större fel på dem. En annan man berättade en lång historia för den unge läkaren som stod vid hans bädd. Illustrerade historien med att visa sår och skador på sin sargade kropp. Han såg ut att tycka sjukhussängen var ljuvligt skön och jag hoppades att han skulle få stanna så länge han ville.

Som på slump var det plötsligt någon med läkarlegitimation som frågade mig hur jag mådde och om jag fått träffa en doktor. Två liter dropp senare kunde jag lämna sjukhuset tillsammans med ett antibiotikarecept. Fylld av en förvånande känsla av frihet.

Annonser
4 kommentarer leave one →
  1. carolina permalink
    27 juni 2010 17:20

    Ojdå, vilket upplevelse!
    Ibland blir kontrasten till vår så självklart trygga skandinaviska tillvaro väldigt tydlig.

    krya på dig

    /c.

    • 28 juni 2010 7:50

      Jag är påkryad, tack för omtanken! Det var fart i antibiotikan jag fick. 🙂

  2. Petrus permalink
    28 juni 2010 17:15

    Färgad av vinterns Lucasupplevelse map oro för sjukvårdskostnader, tänker jag genast: Vad kostade det??? i skräckslagen ton.

    Det låter ändå som att det på sätt och vis var lite intressant och spännande att se den sidan av NY också, även om det inte är vad man drömmer om när man planerar sin resa?

    • 28 juni 2010 19:00

      Jag har ingen aning om vad det kostade, det kommer nog en räkning neddimpandes i brevlådan så småningom. Men jag har a) en hemförsäkring som tar kostnaden, b) en sjukvårdsförsäkring som tar självrisken på hemförsäkringen. Just denna gång kändes det väldigt bra.

      I efterhand är jag glad över erfarenheten. På många sätt en av resans starkaste intryck. Inte spännande på det hyenalika katastrofkonsumerande sättet, men intressant för att det var så äkta. Så ”icke-tillrättalagt”.

      I sjukdom är vi alla jämlika på något sätt, i sjukvården är vi det inte.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: