Skip to content

Storstadstankar.

20 juni 2010

Jag har landat i New York. Liksom envisheten själv släpade jag min tunga resväska på tunnelbanan och sedan längs gatorna i en stad så het att luften dallrade. Medan jag försökte orientera mig bland de gigantiska huskropparna.

I två dagar har vi nu försiktigt börjat småprata med varandra, staden och jag. Försökt få grepp om varandra. Mest är det nog jag som har försökt. Staden är ganska ointresserad av mina förehavanden. En i mängden av människomyror som vandrar upp och ner längs avenyer och gator. Svettandes. Tjattrandes. Med frappuccino’s i plastmugg med sugrör som förlängningar av högerarmarna. Skor som inte lämpar sig för stadsvandringar.

Några tankar har fastnat hos mig.

* * *

Drickssystemet. I varje tjänst, minsta lilla service jag köper, måste jag ge personen jag köper tjänsten av direktfeedback på hans eller hennes arbete genom storleken på min dricks. Det är ett måste att ge dricks. Men känslan jag bär mer mig är att det skapar en ännu tydligare överordning-underordning i relationen kund-serviceprovider än vad en relation utan dricks innebär. Tacksamheten som uttrycks när jag lämnar min dricks är kanske en del av spelets regler. Men.

* * *

Det ytliga tugget. Har aldrig blivit kallad ”sweetie” så ofta som dessa två dagar. En man på andra sidan tunnelbanevagnen vände sig om, log och sa ”Bless you” när jag nös. Alla undrar hur alla mår och jag blir hela tiden tillsagd att ”watch my step”.

Jag gillar det!

Jag som i svensk kontext har så svårt för ytliga samtal som talas utan att det fästs något värde på vad som frågas eller vad som svaras, jag upptäcker till min förvåning att jag gillar det i New York! En vanlig dag skulle jag kanske avfärda det som ett oäkta intresse, som ett socialt smörjmedel byggt på lösan sand. Upplever jag ytligheten som mer äkta här? Eller har jag låtit mig förtrollas och förföras av alla sweetie’s?

* * *

De nedgångna kvarteren. Många av de manhattanska flervåningshusen är slitna och smutsiga. Det förvånar mig. I min idé om Manhattan ingår att hyrorna är hutlösa. Men vem bor i dessa lägenheter? Har man råd med hutlösa hyror, har man då också inte ett önskemål om bekvämlighet och någorlunda fräschör? Hur kan en stad som New York hålla fingrarna borta från kvarter efter kvarter med gamla bostadshus som väntar på uppmärksamhet? Jag trodde efterfrågan skulle vara större än så.

* * *

Det är sommarhetta och luftfuktigheten närmar sig tropisk. Det rimmar illa med ambitionen att ha rak lugg och sofistikerad page.

Annonser
6 kommentarer leave one →
  1. 20 juni 2010 23:40

    Du skriver förtjusande.
    New York är BÄST!!!

    • 21 juni 2010 23:33

      Tack snälla Malin. 🙂 Efter tre dagar i NY är jag benägen att hålla med om din bedömning av staden!

  2. Petra permalink
    21 juni 2010 19:30

    Det är ju det slitna som gör det så underbart! Att slippa att allting är helt och rent hela tiden på det svenska viset.

    • 21 juni 2010 23:33

      Jag håller med om att det finns en dragningskraft i det slitna. Men jag hade inte väntat mig det. Trodde att Manhattan skulle vara mer millimeterutnyttjad än vad som är fallet.

  3. Helena permalink
    22 juni 2010 13:21

    Jag som bott i grannstaden till NY i 11 år, måste jag säga att jag ofta mötts av just den där kommentaren om hur ytliga amerikaner är i sitt vardags språk till främlingar etc, från folk här hemma i sverige.
    Jag tycker det är en sån konstig inställning.

    varför skulle det vara ytligt att vara trevlig mot sina medmänniskor? vad kostar det att kalla ngn sweetie, eller säga ”how are you” när man möter någon på gatan man passerar?

    och nyckelfrågan: varför tycker Sven Svensson att det är störande, och måste kalla det ytligt?

    Vad skulle det spela för roll om det nu VAR ytligt – det är ju trevligt?

    själv tycker jag det handlar mer om att se sina medmänniskor och unna dem en kommentar. vad är det för ytligt i det?

    har bara varit i ETT land där folk är så otrevliga som de är, och det är sverige. Bara här kan man få en armbåge i sidan när man går igenom en affär, utan att den personen ens reagerar och framför allt inte kostar på sig ett ”ursäkta jag är hemskt ledsen”.

    • 28 juni 2010 7:49

      Snabbt svar från jetlaggad tjej:

      Ja, varför upplever många (och kanske jag själv inkluderad ibland) att det finns en ytlighet i det sociala smörjmedel som vi hittar hos amerikanerna?

      Det kanske handlar om oss själva till stor del? Jag vet att jag själv har svårt att förhålla mig till frågor som inte är intresserade av ärliga svar. På frågan ”How are you?” förväntas jag svara ”I’m fine, thank you. How are you?” Oavsett hur jag egentligen mår. För mig är det lika svårt i en svensk kontext som i en amerikansk. Ärlighet är så viktigt för mig. Genuinitet.

      Har och ska fundera vidare på detta.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: