Skip to content

Avsked.

15 april 2010

Vi säger farväl till dig på den vackraste av vårdagar. Hela staden kråmar sig inställsamt mot solen. Längs Fyrisåns åkant trängs gymnasisterna med uppkavlade byxben och vinterbleka armar. Avslappnade kroppar. Änderna formerar sina trupper, redo för utfall om gymnasisterna skulle tappa något ätbart i ån.

Sorglösheten längs Fyrisåns åkant kontrasterar mot oss svartklädda som skrider in i jugendhusets stora sal. Där vi ska ta avsked av dig.

Jag sätter mig längst bak i salen. Den ena väggen bryts igenom av höga, tätt spröjsade fönster. På den bedövande vackra blå himlen utanför fäster jag min blick. Den blir min nollpunkt under ceremonin, dit jag ständigt låter blicken återvända.

Stolarna står i täta rader och varenda stol i salen får sin människa. Så många är vi som vill visa vår respekt och ta farväl. Jag önskar att jag trodde att det fanns skäl att säga på återseende.

Jag sörjer dig. Många har tillbringat mer tid med dig än jag, men ändå sörjer jag dig. Som vanligt står jag oförberedd inför vad jag ska känna och blinkar förvånat bort tårarna som fyller ögonen. Näsdukslösheten ställer till det.

Så många år sedan du var en del av min vardag och ändå så sorgsen.

Mitt synfält är fyllt av bakhuvuden. Många tunnhåriga vita. Många i min egen ålder. Ditt enorma nätverk har slutit upp och manifesterar kraftfullt din storhet. För du var stor.

En mening bland minnesorden landar rakt i mitt hjärta. Du behandlade alla som jämlikar. Ärligen jämlika. Mitt huvud nickar instämmande av sig självt. Jag har nog aldrig upplevt det på samma sätt hos någon annan människa. Trots din enorma erfarenhet tog du alla på lika stort allvar. Kanske är det därför jag ser sörjande från så många olika politiska partier bland salens bakhuvuden?

Jag måste fästa blicken på himlen utanför igen. På allt det blå. En fiskmås passerar med sol mot sin buk och vingarnas undersida. Förbannar min näsdukslöshet. Önskar du kunde förnimma stämningen. Väntar mig nästan att få se ditt vita bakhuvud bland de andra.

Annonser
2 kommentarer leave one →
  1. 18 april 2010 19:05

    Jag beklagar sorgen. Fastän jag inte heller riktigt tror på ett liv efter detta, hoppas jag ändå att de vi förlorat på något sätt finns hos oss.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: