Skip to content

Att konsumera tragedi.

14 mars 2010

Vilken är drivkraften bakom att skapa en TV-dokumentär om en ung kvinna som förlorar sina båda barn och nästan sitt eget liv i ett tragiskt mord? Och vilka mekanismer får mig att se hela dokumentären från start till slut? Filmen var skapad med största respekt för den händelse som beskrevs. Spekulationerna var få, den unga kvinnan skildrad med värdighet och hennes version fick gott om utrymme. Ändå lämnade dokumentären en bismak som jag inte är helt bekväm med, känslan av att ha trängt mig på och exploaterat en annan människas olycka.

Är viljan att ta del av andra människors olycka ett mänskligt särdrag? Vad är det som får oss intresserade av det som drabbar människor vi inte har någon egentlig relation till? Alla dessa TV-program om människor som gått i lyxfällan, alla dessa löpsedlar om otrohet, meningslösa förluster och drogmissbruk, vad försöker de tillfredsställa hos oss människor?

På något sätt måste det ha tjänat människan att nyfiket konsumera andra människors konflikter eller tragedier. Visst går det att skönja ett samband mellan vårt löpsedelsfrossande, olika dimensioner av lokalt byskvaller och hur vi likt hyenor flockas runt en otäck trafikolycka? Men vad fyller denna mekanism för funktion? Århundraden har inte slipat bort den ur den mänskliga repertoaren, så den måste tillföra något till helheten. Jag tycker det är obehagligt, ovärdigt på något sätt.

Minns en dag i somras. Längre fram på trottoaren ser jag en klunga människor som med framåtlutande överliv formar en halvcirkel. När jag kommer närmre ser jag att det ligger en man i halvcirkeln. Ambulanspersonal ger honom hjärtmassage och hans fru gråter förtvivlat. Människorna i halvcirkeln äcklar mig. Jag beslutar mig för att inte delta i det hyenalika frossandet utan passerar människohopen utan att sakta in på stegen. Mannen hade ju bästa, tänkbara vård och skulle bli omhändertagen. När jag passerat insåg jag dock att den som måste ha verkat hjärtlös i sammanhanget inte var den stora människohopen som med ögonen konsumerade händelsen. Istället var det jag som framstod som kall. Jag som valde ett icke-exploaterande förhållningssätt till mannen och hans hjärtattack.

Samtidigt minns jag ett annat tillfälle, alkoholisten som fallit ihop på Stora Torget i Uppsala. Alla människor som bara passerade, utan att stanna upp och agera. Vem var det till slut som efter många långa minuter ringde ambulansen?

Det är som om vi gärna blodtörstigt tuggar i oss andras olycka i form av passiv konsumtion, men när det kommer till att vi själva avkrävs ett agerande så har vi plötsligt förlorat synen och märker inte människospillran som bokstavligen har fallit ihop framför våra fötter. Det får det att vända sig i magen på mig.

Jag själv är på intet sätt oskyldig. Även om jag sällan följer löpsedlarnas konsumtionsuppmaningar så får jag mitt lystmäte tillfredsställt på andra sätt. Många är de lördagsmorgnar som jag har kommit på mig själv med att, enligt samma tragedikonsumerande logik, låta tårarna droppa ner i morgontidningen medan jag läser dagens skörd av dödsannonser. Så vem är jag att moralisera över mänsklighetens hyenor?

Annonser
3 kommentarer leave one →
  1. Annica permalink
    15 mars 2010 21:29

    ”Ingen vill vara längst ner på näringskedjan”. En förenklad förklaring till varför vi nyfiket konsumerar andra människors konflikter och tragedier.

    • 19 mars 2010 21:32

      Intressant. På vilket sätt förflyttar olyckskonsumtionen oss högre upp i näringskedjan?

      • Annica permalink
        20 mars 2010 18:47

        I våran egen sorg, eller oförmåga, eller olycka, eller i vårat eget elände, infinner sig känslan av att vara lite bättre, ha det lite bättre, våga må lite bättre, när vi ser de som råkat ut för tragedier, olyckor etc. Sant är att det är en brutal generalisering. Ibland följs denna olyckskonsumtion av ett uppvaknande, ett omskakande av att våga vara tacksam och glädjas över det vi har. Är man längst ner på näringskedjan i naturen så överlevar man inte.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: