Skip to content

Ett eget rum.

03 mars 2010

Ett eget utrymme, känslan av frihet, av att äga mig själv.

I en stund av sökt ensamhet slog det mig att jag nog alltid letat efter eget utrymme någonstans i min tillvaro. Bokstavligen. Vi har människor inpå oss överallt. Vi interagerar, behöver varandra, skapar tillsammans. Jag trivs i det.

Men samtidigt söker jag omedvetet efter tomma rum. Kanske i någon slags strävan att balansera den intensiva interaktionen?

Jag har funnit rum efter rum, tagit dem i besittning.

Ett av de första rummen jag minns tänker jag fortfarande på ibland och känner ansiktet le. Trapphuset i 40-talsskolan där jag gick i mellanstadiet hade trappor med fossil i. Trappräckena var smidda fyrtiotaliskt graciösa med träräcke som bar tusentals barnhänders historier och lekar. Efter två trappavsatser var man uppe i vårt kapprum. Rymden i trapphuset var enorm. Då i alla fall. Undrar hur jag skulle uppleva proportionerna idag?

Varje rast var trapphus och kapprum fyllda av myllrande mellanstadiebarn. Trapphuset var deras – vårt. Men när lektionerna ringde in tömdes det på barn och lugnet vågade åter smyga sig fram ur skrymslen och vrår. Det förvandlade trapphuset, gjorde det till ett annat rum. Ett rum jag gjorde anspråk på.

När lektionen blev för enahanda eller när jag blev rastlös så sträckte jag upp handen och bad att få gå på toaletten. Jag smög ut i trapphuset, gick till mitten av den översta hallen. Där lade jag mig ner på rygg, med armarna rakt ut. Blicken i taket. Tankarna vandrade. Jag låg precis så länge att jag kunde återvända till klassrummet innan det blev allt för uppenbart att jag gjorde något annat än gick på toaletten. Men det var mina stunder för mig själv, i mitt eget rum. Under tre års tid blev jag aldrig påkommen där jag låg på trapprummets hårda, kärleksfulla golv.

Idag är rummet ett annat, men det är också mitt eget. Vi är många som använder det, men jag anser ändå att det är mitt. Mitt i vardagsjobbandet reser jag mig upp, tar på mig jackan och går med hastiga steg till ett kaffeställe ett stenkast från mitt kontor. Kaffe i en pappmugg, så ofta att muggen nästan har blivit en förlängning av min arm.

Från kaffestället åker jag i en hiss med glasväggar och även om utsikten inte är vacker så kan blicken vila långt utanför mig. Hissens golv är svarta klinkers. Med min kaffe i handen går jag längst in i den stora hissen, lutar mig mot metallräcket och låter blicken leta mål där ute. Medan hissen tar mig ner till markplan. 30 sekunder av stillastående, totalt lugn. Mitt eget utrymme.

Annonser
One Comment leave one →
  1. 06 mars 2010 20:51

    Åh, jag fick flashbacks från diverse läroanstalters trapphus via din text. Spikraka ortoceratiter från silur, trappsteg nedslitna efter år av trampande och trappräcken som luktar av trä från förr.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: