Skip to content

Signalens verkan.

25 februari 2010

I den verklighet där jag befinner mig bär symboler stort värde. Med våra handlingar är vi med och skapar vår gemensamma verklighet och det är summan av allt vi säger och gör som utgör det samhälle vi lever i. Jag har alltid känt att var och en av oss har ett ansvar att leva exemplet – genom att relativt kompromisslöst agera i enlighet med de värderingar som vi vill ska prägla vårt samhälle är vi med och påverkar ramverket, strukturerna, förutsättningarna, för var och en av oss.

Om jag vill leva i ett samhälle där individer kan skapa sina identiteter fritt från normerande föreställningar om kön, då behöver jag i mitt handlande bryta mot de könsnormer jag känner till. Jag behöver hålla upp min egen dörr, behärska min impuls torka av diskbänken efter en manlig kollega som glömt det och räcka fram näven åt den manliga bekanta som envisas med att ta killkompisarna i hand medan hans tjejkompisar får kramar.

På samma sätt har jag alltid tyckt att språket bär stor makt. De ord vi använder beskriver vår verklighet och påverkar våra föreställningar om den. Att konsekvent prata om företagsledare som ”hon” kan vara en av de droppar som långsamt, långsamt urholkar stenen och förändrar vår bild av vilket kön en företagsledare har. Att prata om rullstolsburen istället för rullstolsbunden bär en viktig symbolik och påverkar associationerna om dem som behöver rullstolen som hjälp för att förflytta sig.

Värderingsförskjutningar sker långsamt, långsamt. Att leva exemplet, att agera i linje med hur jag skulle agera om min utopi var redan idag var verklighet, är inget som jag tror förändrar världen med sjumilakliv. Ändå har jag så länge jag kan minnas hållit det som betydelsefullt. Värt att upplevas som obekväm för.

Men förra helgen fick jag en tankeställare.

Jag lyssnade på en debatt om sprutbyte i P1. Tyvärr är mina minnen från debatten fragmentariska, men jag minns att deltagande var Björn Fries, någon kille från en organisation som arbetar med missbrukare och en representant från moderaterna. Moderatrepresentanten argumenterade vildsint mot att införa sprutbyte eftersom han menade att tillhandahålla rena sprutor sänder fel signaler. Fel signaler.

Fries och killen från missbrukarorganisationen argumenterade för sprutbyte och menade att syftet med att erbjuda sprutor inte är att förmå missbrukare att sluta ta droger. Syftet är att hindra smittspridning.

I sakfrågan är min uppfattning klar: jag förespråkar sprutbyte. Men det är inte min poäng i det här inlägget. Det jag började fundera på när jag lyssnade på debatten var om jag själv är så fundamentalistisk i min ambition att leva exemplet att jag kör över andra viktiga värderingar? I sprutbytesexemplet handlar det om så viktiga värderingar som att rädda liv. Om vi kan rädda liv, vad spelar det då för roll vilka signaler vi sänder?

Är arbetet med signaler, att leva exemplet och symboliskt handlande bara en mängd värdebaserat krimskrams  som hindrar oss från att handla på ett sätt som betyder något avgörande för verkligheten? All energi som idag läggs på att leva exemplet, kunde den kanaliseras på något annat sätt och möjliggöra att vi faktiskt tog ett rejält och reellt sjumilakliv?

En tanke värd att bära med sig en liten stund.

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: