Skip to content

Slutgiltighetens lockelse.

15 februari 2010

Jag söker slutgiltighet. Konstanter. Perfektion. Detta sökande följer mig, har alltid varit en dimension som präglat mitt liv, mina val, mina rutiner.

Att utvecklas är att söka det ofärdiga. Att låta lösningar vara preliminära, kanske till och med oupprepningsbara. Jag som ständigt söker strukturer och system tränar mig i att se fenomen för vad de är i just det ögonblick jag befinner mig.

Jag minns sökandet efter konstanter redan från det att jag var mycket  liten. Ett instinktivt motstånd mot att låna leksaker av barndomens kompisar kompletterades av en vilja att äga leksaken själv. Att låna var fusk, att låna innebar att leken tog slut när leksaken återlämnades.

Inte bara tingen underställdes mitt sökande efter slutgiltighet, även idéer, talanger och förmågor skulle vara i min ägo. Bildläraren fick gärna förklara nya tekniker och angreppssätt för mig, men själva utförandet ville jag stå för helt själv. Minsta kolstreck från bildläraren på mitt alster gjorde att jag uppfattade slutresultatet som falskt. Och då omöjligt att vara stolt eller glädja mig över.

Ibland har detta tagit absurda proportioner. Jag minns en sekvens från min tid som treåring. Modern arbetade på dagis, ett annat än det jag gick på. Ibland fick jag dock vara med på hennes jobb och det här var en sådan dag. Jag satt vid ett ovalt bord och ritade en i raden av flickor som vid den här tiden framträdde i mina ritblock. Vid samma bord satt en äldre tjej, hur mycket äldre vet jag inte. Hennes motiv var detsamma som mitt, hennes resultat ljusår därifrån. Hon hade ett särskilt sätt att rita lugg på sin flicka som gjorde att det såg alldeles verkligt ut. Där jag bara drog streck efter streck vågrätt över hjässan som någon slags mössa lät hon luggen falla ner strå för strå från huvudsvålen. Jag iakttog. Jag testade att göra som hon. Min flicka blev också plötsligt mycket mer verklig.

När modern kom förbi inspekterade hon min teckning. ”Har du gjort den?” frågade hon imponerat. Sanningen var ju att jag hade gjort teckningen. Men sanningen var också att jag inte kunde känna stolthet eftersom jag endast tagit efter en äldre flickas teknik. Idén var inte min och därför kunde jag inte räkna med att kunna lösa nästa utmaning på samma eleganta sätt.

Så långt tillbaka jag kan minnas har jag upplevt att härmas som något problematiskt. Näst intill omoraliskt. I någon slags naiv tro att alla idéer kan vara nya, unika och aldrig tänkta tidigare har jag pressat min hjärna mot ett nyskapande den aldrig har kunnat leva upp till. I frustration har jag fixerat mig vid att pressa ur den ännu fler Nya Tankar, på förhand dömt att misslyckas när jag låst mig vid en unicitet värdig Mänsklighetens Storheter.

Jakten på slutgiltighet har följt mig genom livet. Kanske är det också en jakt på äkthet? Länge vägrade jag färga håret mot bakgrund av abstrakta och vaga tankar om falsk marknadsföring (utan att känna till konceptet). Kanske är det ett tecken på någon slags utveckling av min perception att jag nu har haft regnbågens alla färger i håret och inte sett min ursprungliga på många år?

Senare i livet har mitt förhållningssätt till härmandet förändrats. Idag har jag kommit till hjärteärlig insikt att härmandet är en av mänsklighetens grundförutsättningar. Allt annat skulle kräva orimlig energiåtgång och göra oss handlingsförlamade. Ibland har jag även kunna skönja de Riktigt Goda Idéernas ursprung. Sällan slår de ner som en blixt från klar himmel i någon av mänsklighetens utvalda genier. Oftare processas de fram genom att tanke läggs till tanke och med en tillräckligt oväntad infallsvinkel kan magi inträffa. Även i formpressade hjärnor som min egen.

Mitt förhållningssätt till det konstanta och slutgiltiga är friare idag. Men ändå söker jag det. Det kan ta uttrycket att jag redan nu grämer mig över nästa vinter, som inte har en rimlig chans att leva upp till den nuvarandes gnistrande snömassor. Det kan handla om att jag i vackraste maj börjar bäva inför novembers korta och slaskiga dagar som obönhörligt rycker allt närmre. Min instinkt är att uppfatta den njutning som en normavvikande vargavinter erbjuder som falsk, istället för att tacksamt ta emot just den här vintern, just det här året.

Jag undrar så var detta kommer ifrån. Viljan att äga alla mina verktyg, materiella som intellektuella. Viljan att knyta alla mina behov till mig själv.

Att frysa verkligheten i någon slags idealtillstånd, men vad som är idealt varierar.

Turligt nog kan även instinktiva reaktioner förändras. Förhållningssätt kan modifieras och värderingar förskjutas. Idag njuter jag av förändringar, njuter av det som inte är riktigt perfekt eller färdigtänkt. Det är först när något så oväntat som 90 cm snö faller ner från himlen som jag halkar in i gamla tankespår. Likt traktorspår i nysnön.

Annonser
2 kommentarer leave one →
  1. Petrus permalink
    16 februari 2010 15:04

    Är det inte ett västerländskt kulturellt drag att allt ska vara Eget, I Original, Individuellt?

    Själv har jag oerhört svårt att glädjas över resultat av samarbeten, jag vill göra allt själv eller avstå. Har svårt att känna något gemensamt som ”mitt”, överhuvudtaget. ”Delvis mitt” och/eller ”vårt” är känslor som inte riktigt finns i mitt känsloregister, verkar det som.

    Igår pratade jag i säkert två timmar om Plagiat, Fusk och Eget Tankearbete med en student från Asien som lämnade in ett arbete som nästan helt bestod av en avskrift ur ett verk. Verket var välvalt, det studenten skrivit av var så sett en bra lösning på uppgiften.

    Men den var inte studentens, och helt omöjlig att godkänna eller ens bedöma. Jag befinner mig ju i en bildningstradition där man vill att var och en själv ska förstå och tänka ut egna saker.

    Jag undrar om studenten fattade det. Jag gjorde mitt verkligen mitt bästa för att förklara.

    • 17 februari 2010 11:48

      Jo, jag tror att det ligger mycket i vad du skriver. Det finns en mytbildning kring det Unika (kanske till och med det Geniala) som påverkar var och en av oss som befinner oss i samma kulturella kontext.

      Men det jag i det här inlägget framför allt var nyfiken på att skriva fram, och på så sätt undersöka mina tankar kring, var mitt märkliga behov av att finna slutna system, vattentäta rutiner, ägandet av verktyg för oändlig upprepningsbarhet. Jag kanske inte kom hela vägen fram i mitt försök att synliggöra de mekanismerna hos mig själv, det är första gången jag verbaliserar mig kring det. Tycker att det är mkt intressant och inget jag känner igen hos andra (gör det mig unik?! 😉 ). Därmed inte sagt att jag tycker att det är en direkt bra egenskap, men den intresserar mig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: