Världens sanna rörelse.

Jämntjock mulenhet utanför mina vackra vardagsrumsfönster. Uppkrupen i soffan för några sällsynta minuter tillsammans med böckerna drar jag in andan inför några rader som fångar en känsla jag tidigare har försökt ringa in: Universums rörelse i människohjärtat. Så elegant. Det här var vad jag försökte säga.

Varje gång är det ett mirakel. Alla dessa människor, alla bekymmer, allt hat och all längtan, all förvirring, skolåret med alla större och mindre händelser, lärarna, den brokiga skaran elever, hela detta liv som vi släpar på, skrik och skratt, tårar, strider, uppbrott, svikna förhoppningar, oväntade chanser: allt detta upplöses plötsligt när kören börjar sjunga. Livets gång drunknar i sången, plötsligt uppfylls man av stark gemenskap, djup solidaritet, till och med kärlek, och det får den fula vardagen att övergå i perfekt samhörighet. [—]

Varje gång är det samma sak, jag blir gråtfärdig, jag får en stor klump i halsen och jag gör mitt bästa för att kunna behärska mig, men ibland är det på gränsen: jag kan knappt låta bli att snyfta. När det är en kanon tittar jag ner i golvet, för det blir för mycket känslor på en gång: det är för vackert, för solidariskt, en alltför underbar samhörighet. Jag är inte mig själv längre, jag är en del av en fantastisk helhet som omsluter alla, och då undrar jag alltid varför känslan bara infinner sig under ett sällsynt ögonblick av körsång och inte omsluter oss dagligen.

[—]

När allt kommer omkring undrar jag om världens sanna rörelse inte är sång.

Ur Igelkottens elegans av Muriel Barbery