Skip to content

Fågelflickorna.

11 februari 2010

Som två små fåglar på varsin sida av cafébordet. Axlarna lätt uppdragna, likt vingar. Skarpa näsor. De två flickorna iakttar varandra nyfiket och hemtamt på en och samma gång. Blickarna inventerar, söker grepp om fågelvarelsen på motsatt sida om bordet.

Utanför caféet pulserar människorna förbi. Målinriktat, med blickarna fästa utanför flickornas blickfång. Trots att klockan har passerat fyra dröjer dagsljuset fortfarande kvar. Som en antydan om att våren trots allt döljs där djupt under snömodd och saltade vägar.

Om någon i människopulsen hade lyft blicken och tittat på fågelflickorna hade hon eller han kanske noterat likheten mellan dem. Trots alla år som skiljer dem åt är det tydligt att de är stöpta i samma form. Inte så tydligt att en betraktare behövt haja till vid åsynen, men tillräckligt tydligt för att föranleda en notering.

Den minsta fågelflickan har börjat prata. Hennes ord flödar längs välbekanta språkstråk. Den större fågeln ruggar upp sina fjädrar och fäller ner hakan mot bröstkorgen. Iakttar. Lyssnar. Håller blicken mjuk.

Vad Lilla Fågel säger. Hur Lilla Fågel säger. Orden hon väljer, ordningen hon placerar dem i. Händernas gestikulerande som understryker, accentuerar och förtydligar. Stora Fågel öppnar hjärtat och släpper in. Ruvar på en känsla av igenkänning, djup identifikation.

Stora Fågel är tagen. I varje rörelse, i varje ord ser hon stråk av sin egen fjäderdräkt. Hon var inte beredd på att hon skulle möta sig själv ur betraktarens perspektiv.

Energin får Lilla Fågels fjädrar att skimra. Hon stryker undan luggen med ena handen och fortsätter foga ord till varandra på ett sätt att Stora Fågel nästan kan gissa vilket som blir nästa. När Lilla Fågel påbörjar en mening vet hon inte med säkerhet var den ska sluta. Men hon håller greppet om ordet så att hon hinner sortera fram rätt sätt att avsluta meningen innan lyssnaren hinner ana att Lilla Fågel improviserar. Stora Fågel vet och ler inombords. En god improvisatör känner igen sin like.

Stora Fågel är tacksam över att Lilla Fågel tar ansvar för samtalet. Själv sticker hon bara in några få ord här och där. Lilla Fågel delar med sig av viktiga frågor och den stora vill gärna bekräfta hennes tankar. Det är inte svårt, tankarna skulle kunnat vara hennes egna. I alla fall för några år sedan.

Den lilla har blivit så stor.

Identifikationen får hjärtat att picka i fågelbröstet. Två fågelhjärtan fyllda av samma blod. Ett halvt liv har passerat sedan de satt i samma träd och slogs om rönnbären. De har flugit olika rutter, skaffat olika erfarenheter. Tänkt olika tankar. Stora Fågel tänker att bakom den lilla döljer sig ett pärlband av vardagar och avgörande händelser som hon inte har någon inblick i. Åtskilliga är åren som skiljer dem åt. Ändå möts de här som två fågelflickor med samma sång och vingslag.

Som om det vore den enda möjligheten.

Annonser
2 kommentarer leave one →
  1. 15 februari 2010 19:25

    Jag kan riktigt se fågelflickorna framför mig. Nog vore detta ett uppslag för en tavla, med Lilla Fågel och Stora Fågel?

    • 16 februari 2010 7:36

      Du kanske kan måla den? Se om din bild stämmer överens med min?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: