Skip to content

Grus.

29 januari 2010

Vi interagerar. Varje dag, i varje möte, interagerar vi. Sociala konventioner som ett sammanhållande kitt eller smörjmedel. Sänker friktionen mellan oss, minskar energin det tar att finnas i en kontext som rymmer andra människor.

Jo, jag är nog mest tacksam över dem, de sociala konventionerna. De underlättar även för en tjurskalle som mig. Tack vare dem kan jag gå på arbetsluncher med nya bekantskaper och ändå komma framåt i våra diskussioner. De beskriver hur jag bör bete mig för att komma längst fram i kön ut ur tunnelbanevagnen vid Slussen i rusning. Och de hjälper mig att visa respekt och hänsyn mot medmänniskor som behöver det.

Men sociala konventioner skapar sådan förutsägbarhet. Och visst, det är själva poängen med dem. Förutsägbarheten är vad som minskar konfliktrisken och får det sociala samspelet att flyta. Samtidigt blir de begränsande, tvingar in oss i roller. Roller som inte är självvalda är nog bland det värsta jag vet, det jag har svårast att förhålla mig till. För de sociala konventionerna anmodar oss inte att ha samma förhållningssätt till varje person vi interagerar med. I spelet mellan människor ingår att vi sorterar in varandra i olika fack och sedan låter detta påverka hur vi beter oss mot varandra.

För mig som är född till kvinna har detta avgörande betydelse.

Givetvis sorteras jag in i fler fack än kvinnofacket (som förstås bara är en grovsortering, det finns en avsevärd mängd underkategorier). Jag gissar att jag sorteras in under svensk, akademiker, expressiv, kort, intressant, ointressant, högljudd, otrevlig, serviceminded – beroende på vem som gör sorterandet.

Sorteringen i kvinnofacket har avgörande betydelse. Här får de sociala konventionerna mig att känna mig obekväm och att jag måste kompromissa med mig själv, i stort och smått. Men även de små detaljerna kan skava. Som grus.

Som vid presentationsrundan härförleden. Givetvis berättas det med ett menande minspel om den stora familjen med alla barnen. Givetvis förväntas vi alla le förstående leenden. Givetvis förväntas vi rikta någon slags beundrande blickar mot denna mitt-i-livet-man som lever sitt präktiga kärnfamiljsliv med alla barnen. Nakna fötter som trippar över ektiljorna. Tidiga morgnar och intensiva dagar när alla barnen får sitt. Familjemiddagar och mängder av disk. Tvättmaskinen som ständigt går. Allt detta rymdes i hans menande leende.  Och leende efter leende fyrades igenkännande av för att bekräfta hans (kära) vedermödor. Tills det var min tur.

Jag kände mungiporna rycka som i förberedelse för att möta förväntningarna på dem, på mig. Men jag vägrar. Jag spelar inte med i Spelet om Kärnfamiljen, i bekräftelsen av Familjefadern. Jag har valt en annan väg och det alternativet kan behöva lite synlighet.

Men min kropp, så upptagen av att följa konventionen och motverka friktion, tar nästan kommandot. Jag känner mungiporna rycka allt mer intensivt. Lägger då resolut handen för munnen så att den inte syns. Mina ögon har jag kontroll över. De ser intresserat på församlingen men vägrar att bekräfta mannens historia.

Annonser
11 kommentarer leave one →
  1. Annica permalink
    31 januari 2010 19:53

    Så försvann mina reflektioner, jag klickade helt enkelt bort dem. Jag behövde läsa texten flera gånger, och jag ska göra det igen.

  2. 01 februari 2010 19:24

    Jag har förvisso ”standardfamilj 1A” nu, men det har dröjt. Jag har också lite problem med ”kärnfamiljen”nämligen. Och jag har problem med alla förväntningar, etiketter och fördomar som råder kring familjeliv. Så jag kan känna igen mig i ganska mycket av dina reflektioner. Även om jag uppenbarligen pressat ut en bebis. 😀

    • 01 februari 2010 22:08

      A-K, jag hoppas att du förstår att jag inte dömer andras val av livstil bara för att det skiljer sig från mitt? Människor måste ju få reproducera sig som de vill och leva sina liv på sätt som gör dem lyckliga. Det är först när jag blir nedkletad av andras föreställningar och förväntningar som jag blir tjurskallig, vilket dock händer ganska ofta. Hepp. Det är just stereotyperna som skaver. Men det är inget som säger att man måste leva upp till dem bara för att man har fått en (fantastiskt vacker) bebis.

  3. Kristin permalink
    02 februari 2010 11:37

    Jag känner igen mig…hur j*kla arg jag blir när det hela tiden poängteras att jag BORDE ha ångest över att jag:
    – först och främst inte har någon man! Just nu kan man och barn ”kvitta”. Jag kanske sluter mig till kärnfamiljen en vacker dag.
    Ju mer folk påpekar detta desto mindre känner jag för att ta mig ut på köttmarknaden… Envis som jag är. Säkert inte bra i längden.

  4. Annica permalink
    02 februari 2010 17:53

    Jag tror de där leendena och ”hummandet” kan vara ett sätt att visa respekt, att visa att man känner igen, och några kanske till och med är imponerade över att man kan klara sig väl i yrkeslivet, trots ett gäng ungar och tvätt som ska skötas.

    Jag kan tycka att det är sorgligt. Inte att en betraktare/åhörare ler eller hummar, utan behovet över att bli bekräftat i att man ”klarar stora familjen” är så starkt.

    Hur det än är så finns behovet av att passa in, eller behovet av att tillhöra ett fack viktig, jag fackar ex gärna in mig som hästmänniska, jag fackar gärna in mig som mor. Därför det är något jag är stolt över.

    Samtidigt så funderar jag mycket över olikheter. När blir olikheterna så starka att de inte kan accepteras?
    För alla oss som har barn i våran närhet, är det enormt viktigt att låta dessa små personer behålla sin särart, men inom en viss ram.

    Och då kommer vi till början av din text. Vi interagerar. Hela tiden, och ibland utan respekt över hur otroligt betydelsefullt det är för somliga av oss. Framförallt för de små människorna.

  5. Petrus permalink
    04 februari 2010 12:45

    Jag läste det här häromdagen och har tänkt på det lite sedan dess, plus lite annat du skrivit/sagt på samma tema. Och inser att jag i mitt ständigt pågående normtrots inte tänker i termer av kärnfamilj särskilt ofta, utan snarare könsnormer och normativ heterosexualitet. Man ska inte bara vara hetero, man ska vara det på ett visst sätt, som en viss sorts man eller kvinna (och det är inte förhandlingsbart om jag ska ha mans- eller kvinnorollen). Den rollen hänger ju ihop med min förväntade föräldraroll – men för mig är det väldigt tydligt könsnormen som skaver mer än familjenormen. (Trots att min familj inte är en ”riktig” kärnfamilj.) Barn, är nog rätt okomplicerat för mig. men inte resten.

  6. 05 februari 2010 10:08

    Tack för era reflektioner, de föder nya tankar hos mig.

    Petrus, heteronormen är svårhanterlig för mig också, men jag kopplar den väldigt starkt till just att jag förväntas vara intresserad av barn på ett alldeles särskilt sätt. Jag kopplar könsroll väldigt tydligt till familjen, även i sammanhang där familjen är exkluderad – som till exempel i arbetslivet. Föreställningarna om män och kvinnor, t ex avseende barnafödande, förväntad vab, etc, påverkar mig i allra högsta grad. Kan man verkligen separera könsnormerna från familjenormen?

    • Petrus permalink
      05 februari 2010 19:19

      Nej, det tror jag inte att man kan. Men familjefasen är kortare än livet. Du är i en i sammanhanget ogynnsam ålder som barnlös, det kommer att gå över. 🙂

      Jag fortsatte att tänka på det där. Jag fick ju barn redan vid 23, så jag hann inte utsättas för så mycket förväntningar i förväg. Det hann börja, det var också babyboom vid den tidpunkten. Men det hann bara börja i så pass liten grad att jag inte förstod att det hade fortsatt och intensifierats om jag inte fått barn just då.

      Och sen har ju L bott nästan bara med mig så jag har ju framstått som en kvinna med en välinternaliserad modersnorm i praktiken, hetero eller inte. Dock utan det obligatoriska dåliga samvetet och utan nämnvärda otillräcklighetskänslor, dit har jag inte låtit könsnormerna få mig. Men visst gjorde många i omgivningen sitt bästa för att få mig även dit.

      Men allt det andra – hur jag borde klä mig, röra mig, inte ta plats, le på vissa vis snarare än andra, gå på vissa vis snarare än andra, gestikulera på vissa vis, titta och inte titta, säga vissa saker snarare än andra, göra vissa (få) anspråk snarare än andra, städa. Osv osv. Det har följt mig sedan långt före könsmogen ålder och jag kan inte tro att det kommer att sluta att följa mig när jag når menopaus. Jag ser hela tiden när andra gör kön och vilket, jag ser hela tiden när jag gör kön och vilket. Det är för mig MYCKET mer närvarande än familje- och barnköret, även om så klart familje- och barnköret är en del av det.

      (I tex Skriet från kärnfamiljen ser jag också mycket mer hur de gör kön envist och hela tiden, oroväckande oreflekterat. Det som har med barn att göra, minns jag inte ens när jag tänker på det. Jag orkade inte läsa boken, för jag vill inte badas så till den milda grad i könsnormer.)

      Jag hade inte heller bekräftat den där fadern på ditt möte, men jag hade låtit bli att göra det i tanke att jag kvinna inte vill bekräfta dig man för att du spelar upp din perfekta mansroll – samtidigt duktig på jobbet och en God Make och Far. Och Make och mansroll hade varit mest närvarande för mig, i tanken, inte Far.

      Fast jag tycker alltså inte att du ”har fel”. Det har nog mycket med livssituation och mer eller mindre slumpmässiga personliga egenskaper att göra att vi ser olika delar och skaver mot olika delar.

      Jag saknar att prata med dig, kan du inte ta dig en tjänsteresa hitåt? Jag blir tvungen att avstå min resa åt ditt håll, som annars hade ägt rum nästa vecka. Trippelbokad, och måste gå på det minst roliga av de tre.

      • 05 februari 2010 21:05

        Jag har inte läst boken Skriet från kärnfamiljen. Följer dock deras blogg och slås ofta av hur traditionella roller de beskriver och bär, trots den uttalade ambitionen att bryta normen.

        Men en sak som slog mig när jag läste ditt svar var att du verkar se Familjen som mer avgränsad i tid än jag gör. När jag pratar om familjenormer så menar jag även dem som fortsätter när familjemedlemmarna är vuxna. Hur man fortsätter spela familjespelet även när man är vuxen, i förhållande till föräldrar, syskon, mor- och farföräldrar.

        Det är så jäkla fint alltihopa. Blodsbanden och så.

        Ska förmodligen neråt senare i vår. Hör förstås av mig om det blir av.

  7. Annica permalink
    08 februari 2010 20:53

    Jag fortsätter att fundera..Den debatt som du och petrus är så väl engagerade i har jag aldrig genuint forskat i. Jag VET att det finns många tankar och åsikter, även om jag inte alltid förstår dem. Eller håller med om dem för den delen. Trots mitt icke direkta engagemang nu för tiden, så har jag en son som ofta pratar om hur olikheter uppstår, vad det är som gör skillnad och att han vägrar acceptera dem. För en tid sedan var han chockad över att det finns kvinnor som har lägre lön än män, ”fast de gör samma jobb, mamma. ÄR det verkligen så i Sverige????
    I går var han arg på deras böcker i SO, att de kom med osanningar. Och han hade blivit arg på fröken och fått hela klassen att sudda och ändra texten. Där hade stått (vet inte exakt, det här är hans uppfattning) att homosexuella inte får gifta sig i kyrkan eller ingå partnerskap och att de inte fick adoptera barn.
    -Mamma HUR KAN det vara så???

    Jag frågade honom vad han skulle säga om hanskulle bo med två mammor eller två pappor, och vad han trodde att kompisarna skulle säga.
    – Mina kompisar? De får väl vänja sig.

    Någonstans börjar tankar och åsikter gro.
    Är inte det spännande?

    • 08 februari 2010 22:16

      Annica, din son är ljuvlig. Historierna du berättar om honom är så fina. Men det är inte så konstigt att man får sådan god värdegrund när man har en mor som du.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: