Skip to content

Retoriska artefakter.

26 januari 2010

En väv av ord. Som lätta, meningsbärande skyar binder språket oss samman med varandra. Varje ord äger mening, men den är inte absolut. Du kan läsa in en helt annan betydelse i ett ord än jag avsåg när jag yttrade det. Min egen historiska kontext påverkar hur jag tolkar orden liksom hur de kombineras tillsammans på den scen som språket utgör. Mycket kan gå snett med budskapet när orden går från tankefrö, via formulering till att uttalas högt eller sättas på pränt. Det räcker att den som nås av mina ord har andra referensramar än jag för att nyanserna i dem ska bli skeva och meningen förskjutas. Jag äger inte rätten till tolkningen av vad jag säger.

Trots all denna osäkerhet som kretsar kring vår användning av orden så älskar jag dem. Jag älskar hur de kan kombineras i oändlighet för att fånga dimensioner av verkligheten som knappt är synliga för medvetandet. Jag älskar hur de kan klargöra ett resonemang så att det blir förståeligt även för dem som befinner sig utanför mitt huvud. Jag älskar hur de kan länkas till långa kedjor av historier så hisnande att vardagen ter sig grå och enkelspårig i jämförelse.

Jag fascineras av hur olika jag kombinerar ord i olika sammanhang – hur olika språk jag använder. Det går per automatik. Jag undrar om alla andra människor gör på samma sätt, har olika språk i olika situationer. Och om det innebär att människor jag tror mig känna ganska väl bara visat mig en eller ett par av sina sidor. Undrar om varje sida hos en människa behöver sitt eget språk?

Samtidigt som jag älskar orden och mångsidigheten i hur de används kan jag också känna trötthet inför hur många av dem hälls i prefabricerade formar och stelnar där i någon slags retoriska artefakter. Likt plastsvärd som vi kan banka i varandras huvuden. Som i den politiska kontexten. Förutsägbarheten i hur orden kommer att kombineras med varandra gör att trots att vart och ett av dem är tungt meningsbärande så blir de tillsammans så lätta, helt frikopplade från den glöd som jag önskar att jag kunde få förknippa med de politiker som uttalar orden. Som jag egentligen inte tvivlar på känner engagemang och vilja värdig den retorik som de upprepar. Men det är som att någon har huggit av kopplingen mellan språket och meningen. Kanske med ett plastsvärd?

Ökade/större klyftor”. ”Mer pengar i plånboken/Synas i plånboken”. Jag är redan mer än lovligt trött på dessa slitna fraser. Kraftfulla uttryck snart helt berövade sin mening.

Debattformen förmedlar inte äktheten i engagemanget – om det finns en sådan. Retoriska klyschor slängs i ansiktet på varandra utan att man egentligen lyssnar till vad som sägs. Inget intresse finns för att resonera tillsammans och på så sätt nå längre än vad man kunnat göra var och en för sig. Skyttegravskriget blir ett självändamål. Och vi som ska känna oss representerade vänder uppgivet ryggen till. Eftersom vi saknar den mening vi velat kunna läsa in i orden som sägs.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: