Skip to content

Tvärnit.

24 januari 2010

Det kräver sin kvinna att följa med i de tvära kast som livet tar. Ena dagen full av glittrande lycklighet och rymd i bröstkorgen över att äntligen få tillbaka höjden i samspelet med hästflickan. Vi hade arbetat så hårt för att komma tillbaka. Nu kändes äntligen spänsten, lättheten och mjukheten igen. Glädjen sjöng som en hög och klar ton, långt bak i huvudet.

Andra dagen såg jag ett skadat bakben och kände pulsen rusa. Det var som att kall, blöt sand hälldes över mina axlar. Bröstkorgen imploderade, den klara tonen var nu sprucken. Kunde nästan känna hård och skrovlig betong mot min kind.

Alla planer slängda över kajkanten. Plötsligt fann jag mig irra runt utan mål. Chocken förlamade tanken, sorgen löste upp cellmembranen och vällde in i kroppen. Fyllde upp vartenda litet skrymsle.

Jag insåg allvaret, kände förlusten hota bakom hörnet. Första natten kunde jag inte ens tänka på henne. Tanken sökte sig oupphörligt dit, men min inre blick stannade vid hennes knän. Kunde inte förmå mig själv att se hennes ansikte. Jag slutade andas. Blicken återkom gång på gång till hennes kropp, men jag nådde aldrig högre upp än knäna. Tvingade jag mig vidare så kom tårarna.

Ett liv i bråttomhet har inte utrymme för inte tvärnitar. Tvärnitar kräver tanke, dränerar på fokus och koncentration. Jag försökte behålla min fattning. Tittade på avsnitt efter avsnitt i en TV-serie på dvd, bara för att fylla hjärnan med något som jag kan greppa. Försökte att inte ge efter för sorgen.

Timme läggs till timme och det blev dag igen. Allt var som vanligt. Alla förpliktelser, uppdrag och måsten var precis som i fredags morse. Men nu höljda i en slöja av oinspiration. Jag gör vad jag ska men nöjer mig med hälften av vad jag vanligen kan. Det är svårt att få upp ångan när man slungats ur sin bana, rakt ner på ett ogästvänligt betonggolv.

Vad jag inte visste var att min hjärna oupphörligt arbetar. Tar sitt ansvar, smider planer. När jag så träffade min hästflicka efter en natt i vaka blir det glasklart för mig. Jag kan inte ge upp henne. Min hjärna finner en annan, självklar lösning.

Annonser
3 kommentarer leave one →
  1. Annica permalink
    25 januari 2010 22:29

    Din hästflicka har ett så vackert ansikte, så kloka ögon, hon litar på att du finner råd, och att du tar det ansvar hon förtjänar.

    I somliga fall är det bra att ha en hjärna som obönhörligt arbetar, och jag hoppas den kommer landa i din känsla så du kan bibehålla din fattning.

    Är ”med” dig i tanken.

  2. 26 januari 2010 19:53

    Jag tror att din Hästflicka kom till just dig med ett syfte. Ingen kan göra mer för en häst än vad du gör för din Hästflicka. Ingen hade glatt sig mer åt era framsteg, ingen hade oroat sig mer över hennes hälsa. Och jag tror att ni lär varandra massor av saker. Just det här bakslaget känns dock väldigt väldigt tråkigt (det gör alla bakslag förstås, men det här känns EXTRA onödigt). Jag tänker på er. Massor.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: