Skip to content

Bakom nästa gathörn.

18 januari 2010

Jag har alltid så bråttom. Det finns alltid nya beting att klara, nya gathörn att runda. Vill beta av och lägga till handlingarna, slutgiltigt sätta in pappren i pärmen och skjuta in den i hyllan. Dra handen över raden av pärmryggar, trycka till de som sticker utanför den prydliga raden och känna tillfredställelsen i att vara klar. Och sedan snabbt hasta vidare.

Jag rör mig med snabba kliv, nästan hetsigt ibland. Håller samma hastighet även när jag inte har någon tid att passa. Undrar varför min kropp söker ständig rörelse?

I takt med att kroppen ryckigt förflyttar sig från en punkt till en annan flimrar tankarna förbi i min panna. Ibland är tankarna nya och intresserar mig. Ibland är det som ett mantra över saker som jag måste hålla färskt i huvudet. Saker som jag inte får glömma bort att göra, tänka vidare kring eller fråga. Projekt. Punktinsatser. Policys.

Ibland rör jag mig så fort både inom och utom min egen panna att blicken blir hård och ansiktet stelnar. Då slår jag axeln i människorna i tunnelbanan och har andedräkten full med kaffe. Ibland blir jag nästan tunnelseende. Min hjärna är fullt upptagen med att räkna ut i vilken ordning jag ska göra olika, ofta meningslösa, saker för att nå den högsta effektiviteten.

”Om låter datorn ladda ner dokumenten på USB-pinnen medan jag går och hämtar utskriften, klär på mig jackan medan jag tänker igenom vad jag ska ta med mig, lägger SL-kortet i bröstfickan och spar läsningen till tåget.”

Hela tiden hackar tankarna sig fram. Varje tanketråd kräver sitt beslut. Varje beslut hinner omvärderas och ändras fram och tillbaka flera gånger innan jag slutgiltigt agerar. De små besluten, de som inte borde betyda något, de upptar så mycket av min hjärnas RAM-minne. Ibland undrar jag om hjärnan sysselsätter sig med all denna organisering, värdering och alla små beslut för att inte förgås av tristess. Så att den inte torkar ut, förlorar sin smidighet. Men jag undrar om den valt rätt strategi, eller om de långsamma, eftertänksamma och betydelsefulla tankarna inte får utrymme för att hjärnan är upptagen med att tjattra om sitt.

Så hände det sig en fredagseftermiddag på Arlanda att jag skulle skynda mig hem. Ett stopp hos min hästflicka ingick i färden och jag släpade min väska till tåget via ett snabbstopp för kaffeköp som jag precis kalkylerade med att hinna annan tåget gick. Väl på perrongen insåg jag att ett tidigare tåg än det jag löst biljett till skulle passera, tillhörande ett annat tågbolag. Min hjärna gick igång. Började dividera med sig själv om hur viktiga dessa tio minuter var mot biljettpriset. Kanske kunde jag planka på tåget så att jag inte förlorade min avgift? När tåget rullade in hade jag bestämt mig för och emot upprepade gånger. Det slutgiltiga beslutet var jag inte ens medveten om, plötsligt hade jag bara hoppat på tåget. Först när det började rulla insåg jag att tåget inte stannade vid min station. De intjänade tio minuterna var plötsligt tjugo försenade eftersom jag fick åka förbi min station, släpa väskan till ett tåg i motsatt riktning och vända.

Men när jag ställts inför fullbordat faktum så slappnade hela kroppen av. Glatt resignerad. Och mina medpassagerare undrade säkert varför jag stod i den skakiga tågvagnen och fnissade åt mig själv.

Annonser
2 kommentarer leave one →
  1. Lotta permalink
    20 januari 2010 13:31

    Underbart Lilling! Det skulle kunna vara jag som stod och fnissade åt mig själv i min iver att tidseffektivisera…..

    • 21 januari 2010 8:27

      Ja, vi är nog några stycken som kan hittas småfnissandes åt oss själva i alla möjliga och omöjliga situationer!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: