Skip to content

Det sista steget.

11 januari 2010

I morse stod jag och balanserade i tunnelbanevagnen. Väskans tyngd över axeln, musik i öronen och mössan som kliade min panna. Fötterna stod lätt i sär och jag kände hur musklerna runt knäna av sig själv parerade vagnens rörelser. Vid varje krängning anspände och avspände några av benens muskler och höll mig i balans. Jag blev plötsligen medveten om hur min kropp självständigt bär omkring på mig samtidigt som den låter mig tänka på mitt.

Någon timme senare möttes jag av budskapet att en blodpropp i lungan avslutat ditt liv. Ett liv som trots så unga år redan bar på plågsamma erfarenheter som jag inte önskar någon levande varelse.

Det finns så mycket som saknar uppenbar mening, det finns så mycket outnyttjad tid i våra liv. Jag känner tacksamhet mot mina benmuskler som bär mig genom tillvaron. Jag önskar att du, min kära, fått vandra med oss tills du var helt färdig. Du hade så många steg kvar att gå.

Annonser
One Comment leave one →
  1. 11 januari 2010 18:58

    Det är så ofattbart. Att hon är borta. Livet är så skört, så skört.

    Skickar dig en varm kram i hennes namn – vi som fått förmånen att kollidera med hennes tillvaro delar sorgen och glädjen över att ha fått förmånen att lära känna henne. Vi får hjälpas åt, helt enkelt.

    Nu går jag och tänder ett stort ljus i fönstret och hoppas hon kan se det varifrån hon nu är.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: