Mälardalskt rimfrostrike.

Naturen segrar överlägset.

När man kör genom ett mälardalskt landskap i femton minusgrader blir man helt enkelt tvungen att kapitulera. Skönheten är vidunderlig.

Eftermiddagshimmel så klar. Rodnande som kinderna på någon som varit ute i kylan hela dagen och sedan fått gå in i stugvärmen.

Svarta vägar slingrar sig framför vindrutan. Träden, alla dessa mälardalska träd, har låtit frosten slå ut sina kristaller på kvistar och grenar. Jag vill titta på dem genom förstoringsglas, se varje kristall. Höra dem klinga mot varandra.

Världen blir tredimensionell för första gången sedan höstlöven föll av träden.

När fullmånen gör entré flinar jag, naturupplevelsen blir nästan klichéartad. Jag kör genom landskapet medan det skymmer runt omkring. Slår inte på helljuset förrän det är nästan helt mörkt för att inte förstöra rimfrostrikets skådespel.

Världen är djupblå.