Skip to content

En kopp bryggkaffe och en ostsmörgås.

29 december 2009

Centrumet är så litet att det får plats på båda sidorna om en smal gata. Affärsrörelserna ligger på rad. En tobaksaffär, ett litet café, en pizzeria och en matvarubutik. En affär som specialiserat sig på att sälja bäddsoffor utgör ett oväntat inslag i ortsbilden. Lite längre bort kan man köpa hamburgare och korv. Eller hade kunnat, om det varit öppet.

Husen som rymmer affärsrörelserna gör inget särskilt intryck, arkitekturen är karaktärslös på ett sätt som känns klassiskt i mellansvenska städer: en butik på nedre botten och lägenheter i våningarna ovanför. Den gamla stationsbyggnaden byggd på 1900-talets början ger ändå centrumet viss dignitet. Antyder att här finns historia.

I takt med att molnen har skingrats under natten har minusgraderna samlats. Nu stiger solen över horisonten och får himlen att glöda som den bara gör under iskalla vinterdagar under den del av året då dagarna är som allra kortast. Snön som började smälta under gårdagens plusgrader har hårdpackats och vinden polerar dess yta till is.

Centrumet är öde när jag kör igenom det på morgonen. En man och hans hund som går morgonpromenad är det enda levande jag ser. Mannen bär rejäla täckkläder från energibolaget, hunden bär rimfrost i sin svarta päls. Annars är allt öde, inte ens kråkorna håller sig framme.

Vilka är det lilla samhällets invånare? Vilka bebor husen, lägger ner tid och resurser på sina hem och har detta som navet i sin tillvaro? Jag tänker mina frågor med ett öppet sinne. Utan det stråk av tveksamhet och ifrågasättande som kan förgifta tankarna när jag tillbringar tid i små orter som i mina ögon saknar uppenbar mening. Vem är egentligen jag att sätta mig till doms över samhällen som jag endast hastigt passerar och skrapar på dess ytor?

* * *
När solen har gått upp så högt den förmår i midvintertid återvänder jag till samhällets centrum. Går in på caféet i jakt på lunch. En prydlig lapp på kassaapparaten upplyser om att caféet inte tar kortbetalning och jag vänder i dörren. I matvarubutikens entré har några av ortens invånare slagit läger. En sitter i sin rullstol, de övriga tre sitter på sina rollatorer. De för en ljudlig konversation, fylld med skratt. Hejar på alla som passerar som de känner. Hejar på alla utom mig.

Jag vandrar längs hyllorna och tittar på samma varor som i alla andra butiker, i alla andra samhällen. Plockar åt mig det jag behöver och ställer mig i kassakön. Betraktar flickan i kassan. Undrar om detta är hennes enda sysselsättning, om hon skattar sig lycklig som tillhör en av ortens lyckliga som har ett arbete? Avslöjar mina egna fördomar om att det här lilla samhället inte erbjuder någon blomstrande arbetsmarknad. De äldre gänget som träffas och trivs i butikens entré stärker min bild av en ort i stilltje, men den bilden består bara av antaganden. Inga fakta underbygger mina föreställningar.

Jag tänker att det måste vara fint att leva i ett samhälle där man kan säga hej och växla några ord med varje person som går in genom matbutikens entré.

* * *
Ett nytt försök i ortens lilla café, den här gången med kontanter i plånboken. Caféet är tomt så när som på en kaffedrickare i ena fönstret, en ung kille i cafédisken, någon som rumsterar om i köket och ett barn som sitter vid ett av borden framför en gammal HP-laptop. Barnet hör förmodligen till den som för oväsen i köket.

Jag kommer på mig själv med att fundera över om den här affärsrörelsen bär sig. Med en ung kille anställd i kassan och endast en gäst utöver mig? Varför är jag så fixerad vid vad människor som bor i små samhällen lever av? Hur de klarar sig?

Allt som caféet erbjuder i lunchväg är baserat på kött. Jag förklarar att jag är vegetarian och frågar om det finns bröd så att jag kan få en ostmacka till min kopp med kaffe. Den unge killen nickar ivrigt, är noga med att berätta att påtår ingår i kaffet. Bryggkaffe. Hur länge sedan var det inte jag köpte en kopp bryggkaffe? Men jag tar utan mentalt motstånd seden dit jag kommer. En kopp bryggkaffe med en skvätt mjölk i är precis vad jag vill värma händerna kring i vinterkylan.

Så sitter jag stilla. Genom fönstret ser jag någon bil passera. En dam med ytterligare en rollator försöker sakta ta sig fram längs gångvägen som löper parallellt med bilvägen. Vid ett övergångsställe stannar en bil för att släppa förbi henne men hon viftar åt den att fortsätta. Kanske ville hon inte bli stressad i halkan?

Bilens mjuka inbromsande vid övergångsstället väcker en känsla av igenkänning hos mig. Det är som att hela samhället på något sätt kokar ner till generositeten och omsorgen som bilens förare visar. Det glada gänget vid matvarubutiken som känner ortens alla invånare, cafékillens tjänstvillighet när han gör en smörgås utan kött till mig. Omsorgen finns i alla detaljer. Caféet är sett med mina cityögon gräsligt inrett, men jag slås ändå av hur ombonat det är. På toaletten har något tänt värmeljus och tavlorna som hänger på väggarna betyder något för den som har hängt dem där. Det känner jag på ett sätt som jag inte kan förklara.

Jag tänker tillbaka på natten som föregick idag. Gästgiveriet där jag sov hade mig som enda gäst. När jag frågade om det gick att få lite kvällsmat bar de ut en mikrovågsugn till mitt rum och packade en korg med rester från dagens lunch. Frukosten serverades på silverbricka och med en omsorg om detaljer som gjorde mig alldeles mjuk i sinnet. Vad gör det om heltäckningsmattan på golvet är blekt röd och 15 år gammal när man behandlar de som tagit in för natten som om de vore ens dyraste vänner?

I det lilla samhället kan man inte imponera på sina gäster med lyxig yta, innovativ matkultur eller annat som hör till turistorters lockelse. Det lilla samhällets unika lockelse, som den framstår för mig, är omsorgen om varandra. Den mjukar upp mitt sinne, gör min initialinställning positiv.

När cafékillen kommer ut med min smörgås är osten halvsmält. Han har värmt på mitt bröd lite grann för att det ska bli godare. Jag ler mot honom med öppet ansikte.

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: