Skip to content

Verkligheten saknar cylinderhatt.

17 december 2009

Ibland serverar verkligheten kristallklara konkretioner av annars abstrakta föreställningar om samhällsordningen.

För en vecka sedan firades framstående forskare i Blå hallen. Jag erfor feststämningen när jag landade i soffan framåt kvällningen. TV:n visade uppklädda, välartade och konverserande människor med full koll på vilka bestick som ska användas när. Historien kunde ha avslutats här. Vi kunde ha lämnat en trött Lilling uppkrupen i soffan insvept i sin morgonrock, snabbt zappande till nästa kanal eftersom nobelfesten egentligen inte intresserar henne.

Men inte den här gången.

Den här gången lät jag, av skäl som är mig dunkla, nobelfesten fortsätta utspelas i min TV-apparat. Jag såg kameran panorera över raden av frackar och frasande råsidenklänningar, håruppsättningar och medaljprydda bröstkorgar. Jag minns att jag tänkte ”Vilka är alla dessa människor?” Många ansikten var förstås bekanta: alla dessa politiker, alla dessa kulturpersonligheter. Men det stora flertalet var det inte.

Kameran svepte vidare. Gick upp i närbild på idel okända ansikten. På ett till och ännu ett. Men sedan gled ett välbekant in i rutan. Ansiktet tillhörde en finansman och entreprenör som jag haft en del att göra med när jag var förtroendevald under studietiden, många år tillbaka i tiden. Hans ansikte var så självklart, han tillhörde tveklöst kontexten. Ingen skulle höja på ögonbrynen över att han blivit inbjuden att festa med världens främsta forskare och dessutom kungen. På samma sätt som nobelfestens övriga deltagare var hjärtligt välkomna att frottera sig.

Det var då verkligheten blev så där tydlig för min inre blick. Det är ingen slump vem som får en inbjudan till nobelfesten neddimpandes på hallmattan. Det är inte ett lotteri. Det finns ingen jättestor cylinderhatt fylld med lappar som innehåller namnen på alla oss som bor i Sverige, ur vilken vi kan dra årets inbjudna gäster. Det är annat som avgör.

Vissa inbjudningar kanske har högre relevans än andra. Det är kanske relevant att bjuda in andra högpresterande forskare till en fest som ska hylla akademisk excellens? Det är kanske relevant att bjuda in tongivande kulturarbetare till en fest som frekventeras av en oemotståndlig Herta Müller?

Men alla andra? Här är urvalskriterierna andra än relevans. Och nu låter jag väl som en gammal marxist, men det var så uppenbart att de utvaldas skara bestod av vad som bara kan definieras som samhällets politiska, kulturella och ekonomiska elit.

Det finns synbarligen inget nytänkande i min analys och därför ingen anledning att utforska den vidare. ”What else is new?” skulle Bourdieu och många med honom uttråkat sucka samtidigt som de himlade med ögonbrynen.

Poängen är inte att synliggöra något som redan är tydligt för det stora flertalet. Poängen är bara att ödmjukt konstatera att verkligheten, i all sin storhet, ibland bjuder på ögonöppnare som gör vår tolkning och analys av samtiden konkret. Och kanske lite mer greppbar.

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: