Skip to content

Universums rörelse i människohjärtat.

13 december 2009

Domkyrkan har hårda träbänkar och kryssvalv som sträcker sig nästan hela vägen till himlen. Att slå mig ner på en av träbänkarna, konstatera att jag inte kommer att se något av konserten på grund av kalkstenskolonnen som tornar upp sig framför mig och känna träsmaken sakta komma krypande i rumpan känns märkligt hemtamt. Det var många år sedan jag senast besökte domkyrkan, ännu längre sedan jag hörde körsång. Kyrkorummets sakrala dimension betyder inget för mig som inte är troende. Förutom möjligen minnen.

Jag har känt en stillsam längtan efter julmusik, efter ljudet av mänskliga stämmor. När sången mjukt börjar fylla kyrkorymden låter jag den drabba mig. Jag kapitulerar fullständigt. Sjunker ner så att nacken vilar mot träbänkens rygg, lutar huvudet bakåt och blundar. Känner mina bihålor fyllas av musiken, ögonen av tårar. Ansiktet grimaserar försiktigt i medrörelser till musiken, jag försöker inte hindra det. Tårarna rinner längs mina kinder och droppar ner på jackan.

Vad är det som händer i kroppen när man blir så där tagen? Känslan av rymd i bröstet, av helhet, sammanhang. Den plötsliga – ovana – känslan av att vara i nuet, utan att medvetandet gör egna associativa utflykter. Tårarna som ofrånkomligen tränger sig på. Hur kommer det sig?

Musiken triggar min rörelse, men inte alltid. Det krävs en viss intensitet. Vad krävs mer? Första gången jag gick på opera för några år sedan grät jag floder. Men det gjorde jag även när jag kände planet lyfta från marken den allra första gången som jag flög. Och när jag som artonåring satt i frisörstolen med mitt krossade hjärta, fast besluten att drastiskt förändra mitt utseende, började tårarna trilla när frisören satte saxen i mitt långa hår. Fylld av samma sorts rörelse som idag. Eller är det verkligen samma?

Jag skulle vilja tro att det är effekten av en konstupplevelse som gör att ansiktet börjar leva sitt eget liv och hjärnan koncentrerar sig på att vara i nuet. Men jag är inte säker. Och jag undrar vad upplevelsen består av. Finns det något i den som är allmänmänskligt eller är allt beroende av den kulturella kontext varur jag är sprungen? Varför drabbades jag av min första operaupplevelse trots att jag är helt oskolad i genren?

Vad jag undrar är om vi människor är förprogrammerade att röras av mänskliga röster som sjunger så rent och avancerat som en kyrkokör kan göra? Om naturens skönhet på något sätt alltid kommer att beröra de människor som i stunden är mottagliga, oavsett vilka de är och vad de har för bakgrund? Idag drabbade körens röster mig. Men på samma sätt kan jag uppleva att jag nästan exploderar när solen gör lönnlöven självlysande framåt höstkanten. När jag ser en skräddare hastigt pinna över en spegelblank sjö. Eller när koltrasten sjunger så innerligt att bröstet håller på att spricka på honom.

Men det kanske bara är jag? Det kanske är uteslutande kulturellt betingade reaktioner? Skulle hjärtat fyllas så till bristningsgränsen om jag hörde avancerad användning av mänskliga röster i en annan kulturell kontext än min egen?

Oavsett svaret fortsätter jag dammsuga tillvaron efter tillfällen att få känna universums rörelse i mitt lilla människohjärta. Och om jag uppfattar upplevelsen som intensivare genom att tro att det finns något allmänmänskligt i min konsertupplevelse, då kan jag väl helt enkelt få tro det.

Annonser
6 kommentarer leave one →
  1. 14 december 2009 9:04

    Lilling jag tänkte på precis samma sak förra fredagen då jag befann mig på en julkoncert och tårarna helt otippat började rinna….. jag vet inte men det är ngt med att bara sitta där i nuet som gör att allt sköjer över en, och musiken liksom frambringar känslor och hos mig, nog även en del trötthet, samt saker man inte hinner tänka på helt enkelt, i vardags springet. När man sitter där omgiven av musik och inte har någnstans att gå, utan bara ÄR, då hinner känslorna ifatt en.

    //Helena

  2. 14 december 2009 9:50

    Åh! Det här är precis som jag brukar känna.
    Det kan inträffa när som helst. I kyrkan (lite mer otippat för min del, men det händer faktiskt) eller på metalfestival i Belgien.
    Det du beskriver är också en av alla anledningar till att jag tycker min man är så vacker. Att han har den där känslan att bli berörd precis som du, jag och många andra. Att vi tillsammans kan bli blown away av något helt otippat musikstycke vi råkar höra, fast det på pappret förmodligen inte skulle ha tilltalat oss alls.
    Du beskriver det så bra. Jag blir så glad. Och jag känner mig så lyckligt lottad över att ha människor i min direkta närhet som känner lika.

  3. 14 december 2009 10:08

    Jag har läst någon gång, någon stans, att människor med stort mått empati har lätt att drabbas av musik, idrottsprestationer och djurupplevelser. Men medaljens baksida är problem med skräckfilmer, eftersom ”vi” (även jag är lättrörd, och har liknande tårflöden som du – herregud som jag grät under mitt första operabesök eller i fredags när jag fick ett gulligt hejdåmail från en kollega) har svårt att ”avskärma” oss.

    I morgon ska jag gå på julkonsert i bykyrkan. Jag ska se till att packa ner näsdukar.

  4. 14 december 2009 20:00

    Tänka sig, att det där med skräckfilm stämmer på mig. Jag gillar det inte alls. Jag blir inte särskilt rädd eller upprörd, mest irriterad.

  5. 14 december 2009 22:49

    Varmt tack för era reflexioner. Jag har gått in här flera gånger idag och funderat över vad ni har skrivit.

Trackbacks

  1. Världens sanna rörelse. « Yr i mössan

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: