Universums rörelse i människohjärtat.

Domkyrkan har hårda träbänkar och kryssvalv som sträcker sig nästan hela vägen till himlen. Att slå mig ner på en av träbänkarna, konstatera att jag inte kommer att se något av konserten på grund av kalkstenskolonnen som tornar upp sig framför mig och känna träsmaken sakta komma krypande i rumpan känns märkligt hemtamt. Det var många år sedan jag senast besökte domkyrkan, ännu längre sedan jag hörde körsång. Kyrkorummets sakrala dimension betyder inget för mig som inte är troende. Förutom möjligen minnen.

Jag har känt en stillsam längtan efter julmusik, efter ljudet av mänskliga stämmor. När sången mjukt börjar fylla kyrkorymden låter jag den drabba mig. Jag kapitulerar fullständigt. Sjunker ner så att nacken vilar mot träbänkens rygg, lutar huvudet bakåt och blundar. Känner mina bihålor fyllas av musiken, ögonen av tårar. Ansiktet grimaserar försiktigt i medrörelser till musiken, jag försöker inte hindra det. Tårarna rinner längs mina kinder och droppar ner på jackan.

Vad är det som händer i kroppen när man blir så där tagen? Känslan av rymd i bröstet, av helhet, sammanhang. Den plötsliga – ovana – känslan av att vara i nuet, utan att medvetandet gör egna associativa utflykter. Tårarna som ofrånkomligen tränger sig på. Hur kommer det sig?

Musiken triggar min rörelse, men inte alltid. Det krävs en viss intensitet. Vad krävs mer? Första gången jag gick på opera för några år sedan grät jag floder. Men det gjorde jag även när jag kände planet lyfta från marken den allra första gången som jag flög. Och när jag som artonåring satt i frisörstolen med mitt krossade hjärta, fast besluten att drastiskt förändra mitt utseende, började tårarna trilla när frisören satte saxen i mitt långa hår. Fylld av samma sorts rörelse som idag. Eller är det verkligen samma?

Jag skulle vilja tro att det är effekten av en konstupplevelse som gör att ansiktet börjar leva sitt eget liv och hjärnan koncentrerar sig på att vara i nuet. Men jag är inte säker. Och jag undrar vad upplevelsen består av. Finns det något i den som är allmänmänskligt eller är allt beroende av den kulturella kontext varur jag är sprungen? Varför drabbades jag av min första operaupplevelse trots att jag är helt oskolad i genren?

Vad jag undrar är om vi människor är förprogrammerade att röras av mänskliga röster som sjunger så rent och avancerat som en kyrkokör kan göra? Om naturens skönhet på något sätt alltid kommer att beröra de människor som i stunden är mottagliga, oavsett vilka de är och vad de har för bakgrund? Idag drabbade körens röster mig. Men på samma sätt kan jag uppleva att jag nästan exploderar när solen gör lönnlöven självlysande framåt höstkanten. När jag ser en skräddare hastigt pinna över en spegelblank sjö. Eller när koltrasten sjunger så innerligt att bröstet håller på att spricka på honom.

Men det kanske bara är jag? Det kanske är uteslutande kulturellt betingade reaktioner? Skulle hjärtat fyllas så till bristningsgränsen om jag hörde avancerad användning av mänskliga röster i en annan kulturell kontext än min egen?

Oavsett svaret fortsätter jag dammsuga tillvaron efter tillfällen att få känna universums rörelse i mitt lilla människohjärta. Och om jag uppfattar upplevelsen som intensivare genom att tro att det finns något allmänmänskligt i min konsertupplevelse, då kan jag väl helt enkelt få tro det.