Skip to content

Regina och jag.

08 december 2009

Jag står i vimlets bakkant. Rygg efter rygg tornar upp sig framför mig. Min förväntan. Min väntan.

Sorlet stiger några gånger när vi tror att hon ska göra entré. Som en vågrörelse med början i någons misstolkning av rörelse på den tomma scenen.

Men så tar hon sin plats. Publikkroppen sträcker på sig, vibrerar.

Jag ser glimtar av hennes ansikte. En vit oval med röda läppar. Och håret. Bara om jag står på tå kan jag skymta henne.

Blundar för att slippa sträcka på mig. Hör hennes röst, ljudet från flygeln, från stråkarna. Så rent. Innan oroade jag mig för om rösten skulle hålla vad den lovat. Jag känner mig inte lurad.

Annonser
2 kommentarer leave one →
  1. 09 december 2009 9:09

    Åh…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: