Skip to content

Invanda tofflor.

05 december 2009

Plötsligt var hon ensam. Pärlbandet av gemensamma år hade brustit och hon var ensam kvar. De hade delat mer än ett halvt sekel tillsammans. Med sina invanda roller, sina rutiner och ansvarsområden. Nu vilade allt ansvar på hennes axlar. Hon bar det med blandning av nyfikenhet och oro.

I mer än femtio år hade de utgjort en helhet, funnits för varandra. Identifierat sig själva i relation till den andre. Som ett väloljat maskineri. Visst hade maskinen rostiga delar, men de hade lärt sig att jobba runt dem. De hade ju inget val.

Hon hade burit sin roll som ett par invanda gamla tofflor som hasar fram över köksgolvet nästan utan att man behöver styra. En fot framför den andra. Toffeln ledde vägen och hon behövde bara följa med. Det fanns en trygghet i rollen som hon bar. Hon hade sina uppgifter och de fyllde hennes dagar. Det var veckans luncher och middagar. Blomrabatterna. Vinbärsbuskarna som behövde befrias från bär. Safta och sylta. Det var ytor som behövde torkas rena från damm, porslinet i badrummet behövde putsas och gardinerna bytas varje gång årstiden växlade.

När allt var färdigt gick hon runt längs husets fönster och nöp bort vissnade blad från krukväxterna. Ibland när någon växt vuxit sig för yvig klippte hon ner den för att den skulle kunna växa sig kraftig och stadig. Hon hade aldrig hjärta att kassera det hon klippt av så hon satte stjälkarna i ett glas vatten och lät dem slå rot. Sedan planterade hon dem i små krukor som fyllde fönsterbrädorna. Många av blommorna hade varit med sedan de flyttade in i huset i början av sjuttitalet. Kanske inte ursprungsblommorna, men deras barnbarnsbarn. Eller barnbarnsbarnbarnsbarn.

Det här var inte hennes enda ansvar längre. Allt som han hade sysslat med under tiden som hon skurat, diskat, planerat vad de skulle äta, kokat kaffe och lagt upp kakor på det gamla silverfatet som de fått i lysningspresent, ankom nu plötsligt henne.

Det var svårt. Hon visste inte riktigt vad det här vidgade ansvaret innebar. Räkningar skulle betalas, det kunde hon tänka sig. Men vad var det mer? Försäkringen på huset skulle skrivas i hennes namn. Bilen som stod oanvänd i garaget sedan den gången han kört av vägen för att han inte kunde se vägkanten i mörkret, var nu hennes. Vad skulle hon göra med den? Hur var det med sophämtningen? Och vad skulle hon göra om något i huset gick sönder? Vem skulle hon ringa? Skulle hon ha råd att betala? Hon hade inte riktigt vågat erkänna att hon inte visste hur mycket pengar de hade sparat ihop. Bankböckerna hade han alltid varit väldigt noga med att låsa in i den översta skrivbordslådan. Fast hon visste var nyckeln till lådan var så kände hon att det var hans territorium. Det tillhörde hans roll, det var hans invanda tofflor.

Hon skakade på huvudet där hon stod och tittade ut genom köksfönstret. Det gick inte riktigt att ta in. Utanför fönstret växte en vildvuxen Thuja. Hon hade själv planterat den för många år sedan och allt eftersom åren gick hade den blivit större och större. Nu kastade den mörka skuggor över köksgolvet och skymde den sikten ut genom fönstret. Hon hade försökt antyda att den borde tas bort i nästan 10 år. Men han hade inte förstått eller velat förstå. Hon hade låtit det bero.

Men nu kunde hon själv släpa fram yxan ur vedboden om hon ville. Undrar om hon skulle orka svinga den? Hon såg ner på sina smala armar. De såg så gamla ut. En gång hade hennes kropp varit smidig och vacker. Under åren hade den jobbat hårt och när den gick i pension för snart 20 år sedan hade hon känt tacksamhet för allt den gjort för henne. För att den alltid orkat ta i.

Där stod hon i sin åldrade kropp och tänkte på hur tillvaron skulle bli när hon levde den ensam. Ett litet pirr av förväntan kändes i magen, trots att hon aldrig varit fången kände hon sig nu märkligt fri. Nu var det bara kroppen som kunde hindra henne. De svaga knäna, reumatismen och synen som hon inte riktigt litade på längre.

Hon skämdes för tankarna hon tänkte, för pirret i magen. Varför var det inte sorgen, förlusten, som trängt sig längst fram i hennes medvetande? Hur kunde hon stå med ena handen på kökets fönsterbräde och tänka på de möjligheter som öppnat sig för henne? Hon borde tänka på minnen ur deras gemensamma liv. Hur han alltid satte sig i den högra delen av kökssoffan och lade upp fötterna på köksstolen som han själv hade snickrat. Hur det doftade i badrummet efter att han gjort sin morgontoilett. Hur han såg ut när han koncentrerat läste nyheterna i lokaltidningen och hur irriterad han blev om det var slut på socker i det lilla sockerskrinet i hamrad koppar. Det borde hon tänka på. Och hon borde sörja.

Hon gick ut i vedboden och tog ned yxan från sin hållare. Höll den i båda händerna, kände dess vikt.

– I eftermiddag ska jag be om skjuts till graven, tänkte hon.

* * *

Också detta inlägg har funnit sin inspiration härifrån.

Annonser
5 kommentarer leave one →
  1. 07 december 2009 9:39

    Har du läst ”Sin ensamma kropp” av Elsie Johansson? Kom att tänka på den när jag läste din text idag.

    jag tror du kommer att skriva en skönlitterär bok en dag.

  2. 08 december 2009 14:29

    jag tyckte mycket om den. Men jag har å andra sidan gillat andra verk av Elsie Johansson också.

  3. lindstromfunderingar permalink
    09 december 2009 9:52

    Så vacker text. Jag kan riktigt se henne framför mig! Påminner om min farmor, pysslandet och fixandet. Tack för att du delade med dig!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: