Skip to content

Min hambokavaljer.

02 december 2009

Jag har varit vid min farfars grav en gång. Det var första gången på mer än femton år som jag träffade honom. Jag minns vårt möte som odramatiskt trots att så många år förflutit, trots att han hunnit dö sedan vi sågs sist.

Innan farfar gick bort var han en icke-del av mitt liv. Jag tänkte sällan på honom, jag visste inte mycket om honom. Jag kände ingen saknad. Det var mindre än tio mil mellan oss men avståndet föreföll oövervinnerligt. Men det var en lågmäld oövervinnerlighet, arkiverad bland tankar som sällan tänktes.

Farfars son ringde för att berätta att farfar var döende. Min pappa. Jaha.

Jag var beredd på ett ”Jaha”. Jag var inte beredd att känna. Men kände, det gjorde jag. Plötsligt förnam jag alla åren som passerat. Jag såg farfars ansikte framför mig som jag mindes det från bilder från när han var ung. Jag kände hans händer runt mina handleder när han ville ta en sväng om i hambo. Men minnet svek mig om hur hambo ska dansas.

Jag såg mig själv sitta med benen i kors på en vävd plastmatta i bruna nyanser som andades av sjuttital. Jag lekte med plåtleksaker som en gång varit min pappas. Mindes farfars hesa röst. Leverfläckarna på hans rygg som var både äckliga och intressanta.

Nu skulle han alltså dö och jag kände honom inte alls. Men kände för honom gjorde jag. På ett sätt som jag inte hade väntat mig.

Jag tillät tankar på att träffa honom innan han försvann ta form i mitt medvetande. Han var ju ändå så nära. Samtidigt ville jag inte tränga mig på, göra anspråk på hans sista ögonblick. Det fanns nog andra som kunde använda den tiden bättre. Ändå var det skönt att bära tanken – möjligheten – ett litet tag.

Ett par dagar senare ringde telefonen. Det var farfars son i luren. Han hade precis förlorat sin pappa. Jag blev överumplad av sorgen som sköljde över mig. För vem föll mina tårar? Jag stod på mitt kontor med ryggen mot korridoren och stirrade intensivt ut genom fönstret medan skulderbladen skälvde av sorg. Jag minns inte om solen sken utanför fönstret eller var min stirrande blick fastnade. Jag minns inte vad som fanns i mina tankar. Jag minns bara sorgen. Och min förvåning.

Varför kände jag sådan sorg för en person som jag aldrig känt på allvar, vars vardag jag aldrig hade delat? Jag hade alltid tänkt att genetiska band inte har någon betydelse, att det är de relationer man väljer och vårdar som väger tyngst i hjärtat. Men här stod jag nu med sorg i ögonen och saknade en person som inte funnits i mitt liv på femton år, och knappt innan dess heller.

Jag hörde Biologin fnissa en smula självgott bakom dörren till mitt kontor. Förvisso inom anständighetens gräns, här stod ju ändå en kvinna som förlorat sin biologiska släkting. Men ändå nöjd över att hon fått chansen att trycka till mig en gång för alla.

Jag åkte inte till farfars begravning. Inte heller där ville jag tränga mig på. Det hade tagit fokus från dem vars sorg var mer befogad. Min egen gick över ganska snabbt. Men när vintern övergick till vår och det blev påsk, då satte jag mig i bilen och körde de knappa tio milen till farfars hus. Huset han byggt, med möblerna som han snickrat.

I huset väntade farfars hustru. Min farmor. Hon ska inte bara vara minnen från tiden då jag var barn.

* * *

Inspirationen till det här blogginlägget kommer härifrån.

Annonser
4 kommentarer leave one →
  1. 04 december 2009 10:48

    Du skriver fantastiskt, Lilling. Det är en ren fröjd att följa din språkdans. Jag känner, jag funderar, jag gläds.

    • 04 december 2009 11:43

      Glad, gladare, gladast, Anna-Karin. Tack för fina ord under en i övrigt ganska ful fredag.

  2. Petrus permalink
    05 december 2009 19:32

    Du åkte till din farmor! Det gör mig glad.

    Jag minns att vi pratade/skrev om det.

    Och jag vägrar gå med på att det är biologin som gör mig glad, jag tror att det är styrkan i de långa relationerna som är grunden för min glädje.

    • 05 december 2009 23:36

      Jag åkte till min farmor. Jag har återvänt flera gånger. Helt oproblematiskt är det inte. Men det är fint.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: