Skip to content

Ögonblicksbilder.

27 november 2009

Jag är i stadens centrum. Människorna vimlar förbi, var och en målmedvetet på väg till sitt. Jag delar deras tempo. Som solitärer följer vi våra utstakade banor. Utan att kollidera och bli delar av varandras tillfälliga universum. Ett organiskt system utan integration.

Min högra axel ömmar lite av tyngden från allt jag släpar på. Roll-ups över axeln och armarna långa av kassar fulla av Viktiga Papper. Svetten tränger fram mellan skulderbladen. November är mild och tunnelbanan full av människor. Solitärerna.

Jag rör mig fort, mån om att nå mitt mål så att jag slipper mina bördor. Men plötsligt möter jag ett stillsamt motstånd, en gammal dam som förlorat förmågan att hålla jobbfolkets hastighet blockerar min väg. Kanske vill hon inte heller skynda, kanske tycker hon att hon inte har något att skynda till?

Jag har egentligen inte så bråttom. Rör mig i jobbtempot av gammal vana. Är det därför jag inte blir frustrerad av att den gamla damen hindrar min framfart? Hon kliver upp i rulltrappan och jag ställer mig bakom. Min blick fastnar på hennes anklar. Iförd nylonstrumpbyxor och svarta, högklackade tantskor förkroppsligar hon min föreställning om Tanten. Men av ett särskilt slag – en citytant. Hon är så självklar i den här miljön, staden är hennes.

Jag undrar vad hon rymmer för historia i sin tunna kropp. Signifikanta händelser under 1900-talet som jag bara har läst om måste hon ha konkreta minnen knutna till. Hon står rak i ryggen och jag tänker att en kropp som åldrats med sådan rakhet kan inte ha använts till hårt, fysiskt arbete. Dessutom har hon så världsvant placerat en diskret ögonskugga på ögonlocken. Jag ser framför mig hur det världsvana kommer ur år av träning i ett badrum med ett handfat av Kolmårdenmarmor, någonstans i en lägenhet med stora fönster, högt till tak och spegeldörrar. Där jungfrukammaren faktiskt använts till sitt tänkta ändamål under några av 1900-talets årtionden.

Allt detta tänker jag på vår färd uppför rulltrappan. Det sista jag tänker innan vi kliver av är en undran om hur fel jag har.

* * *

Tidig morgon, samma rulltrappa. Från tunnelbanestationen hörs dragspelsmusik. En man med svart hår och sliten skinnjacka spelar för jobbfolket som på nytt uppgår i ett organiskt system utan integration. Några har brutit sin morgonrutin och stannat upp för ett kort ögonblick för att slänga några mynt i dragspelarens pappersmugg.

En ensam kvinna har inte bråttom. Istället har hon inlett en intensiv dans till dragspelets toner. Armarna sticker ut ur en stor dunväst och hon knäpper med fingrarna och stampar med fötterna. Vid tunnelbanestationens utgång ligger ett hemlöst par invirade i sina täcken. Bara fötterna sticker ut och jag får en impuls att stoppa om dem. Men liksom alla andra hastar jag snabbt förbi.

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: