Skip to content

Tillvarons förgänglighet.

18 november 2009

Vi ska alla dö en dag, men alla andra dagar ska vi leva.

P O Enquist, P1 Sommar 2009.

För några dagar sedan läste jag hur Linus Fremin under tågresa fastnade i tidningens dödsannonser.  Hans reflexioner handlade om vad de som lever kvar efter att man själv slutat minns om en. Vad skriver de i dödrunan? Vilket bestående intryck har man gett?

Min ambition på helgdagsmorgnarna är att undvika att läsa dödsannonserna. Men ändå märker jag ofta att jag hamnat på de sidorna i alla fall. Jag läser om Elsa, 76, älskad och saknad. Jag läser om Dick som lämnat oss hastigt vid en ålder av 58 år. Ibland läser jag om en förlorad lillebror eller storasyster.

Och alltid fylls mina ögon av sorg. Jag känner varken den som saknar eller den som är saknad, ändå delar jag för en liten stund deras sorg. Det är något hyenalikt över min konsumtion av dödsannonser. Otaliga gånger kan man hitta mig i köket med tårarna trillande ner i morgontéet när jag förnummit känslan av någons saknad efter sin livskamrat. Är det med dem jag sörjer eller har jag plötsligt blivit påmind om de minas förgänglighet?

Dödsrunorna blir min port till reflexion över tillvarons flyktighet. Medvetenheten tränger sig på om dagarna som passerat och de dagar som kvarstår som minskar alltjämt medan livet målmedvetet tuggar sig framåt.

Timmar läggs till timmar, blir till dagar och plötsligt börjar det lacka mot jul. Igen. Och igen och igen.

Gör jag allt som står i min makt för att fylla de dagar som är mina med ett innehåll som är meningsfullt?

Jag bryr mig inte så mycket om vad mina medmänniskor kommer att minnas av mig när jag en gång är begraven. Att erkänna det känns ärligt och okontroversiellt för mig. Viktigare är vad som händer här och nu och vilket avtryck och intryck det ger.

Emellanåt slår insikten om hur många timmar som lagts till timmar ner i mig med oanad kraft. De kvarvarande dagarna känns plötsligt försvinnande få. Jag ser linjer längs mina kindknotor och grå hårstrån pockar på uppmärksamhet i min lugg. Kommer jag att hinna nå min fulla potential inom det som jag upplever som viktigast?

Jag låter tanken löpa vidare och stannar upp i ålderdomen. Vad är det att vara gammal? Jag kan inte föreställa mig känslan av att ha en kropp som förlorat sin hållbarhet och spänst. Hur frustrerad kommer jag att vara när jag inte kan göra det hjärtat längtar efter för att kroppen säger nej? Och hur kommer jag uppleva att till slut bli bortsorterad och magasinerad? Är det den slutgiltiga kränkningen av min livsprestation?

Förvaringen av de åldrade i äldreboenden (eller trygghetsboende?) skaver som smågrus i skorna. Jag tänker på min magasinerade morfar. Demensen slog sina sylvassa klor i honom för många år sedan. När det gått så långt att mormor inte sovit en hel natt på många år för att hon passat på en alltmer verklighetsfrikopplad morfar så fick han äntligen en plats på ett boende. Vi besöker honom aldrig, han minns oss inte längre. Jag tror att han bara skulle bli förvirrad och orolig om vi kom på besök. Mormor går dit förstås. Själv minns jag bara den kraftkarl – i ordets traditionella bemärkelse – med kort stubin och vit uppknäppt skjorta över den solbrända bröstkorgen.

Det är för hans skull jag inte besöker honom. Kanske lite för min. Men jag kan inte komma ifrån känslan av att han är magasinerad för slutförvaring. I avvaktan på det biologiska slutet. Det själsliga slutet har redan inträffat.

Annonser
One Comment leave one →
  1. 19 november 2009 11:28

    Jag är också en dödsannonsfrossare. Jag lipar varje helg åt dem. Och har gjort det sen jag var liten… Läser minnesord, frossar i sorg. Jag tror det är en bra kanal att öppna – för att få kontakt med de minnen man själv kapslat in i lager av hård hud?

    Min mamma är dement, men inte så borta som din morfar. Men faktum kvarstår. Det är otroligt ”ansträngande” att åka och hälsa på. Man får ladda otroligt mycket. Å andra sidan är jag tacksam att hon minns att hon ska bli mormor.

    Har du sett strippen av Jan Stenmark (grafikern)? Det är två personer som sitter på en utkikspunkt och tittar ut över vacker skog. Den ene säger ”En dag ska vi alla dö”. ”Ja”, svarar den andre, ”och alla andra dar ska vi det inte.”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: