Skip to content

Medresenärer.

13 november 2009

Vi har rest tillsammans i flera år. Inte varje dag, inte hela resan, men återkommande under flera års tid har vi suttit mitt emot varandra medan Saltsjöbanan skumpar in mot Slussens smutsiga trafikknut.

Under åren har vi förändrats, både du och jag. Jag har gått från vuxen till vuxnare. Min lugg har fått fler grå hårstrån och pannans linjer är markerade. Jag undrar om du lagt märke till hur jag förändrats?

Hos dig är tecknen på förändring tydligare. När vi började resa tillsammans var du en liten pojke med pojkens släta, genomskinliga hud. Blont hår och ett öppet ansikte. Alltid med två tennisracketar i trunken.

Du är fortfarande en pojke men dina ansiktsdrag har grovnat. Den släta hyn är ojämn vid näsvingarna och längs pannans hårfäste. Den trötta blick som jag släpar på efter arbetet fastnar på dig. Det är omedvetet, du sitter ju mitt emot. Jag ser fallet från dina Nike-träningsbyxor runt ditt högra knä och tänker att det vuxna knäets form har börjat antydas.

Där sitter vi, med år av gemensam historia utan att någon gång ha bytt ett ord. Du växer upp, såret på din vänstra kind läker ut och blir ett ärr. Från början illrött, idag en del av dina ansiktsdrag – av det som gör dig till dig. Fortfarande med två tennisracketar i en allt mer sliten trunk.

Jag tror att om jag träffade dig om tjugo år skulle jag känna igen dig genom ärret på din kind.

Jag undrar vad du heter. Och ändå gör jag inte det.

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: