Skip to content

Låt mig vara människa.

09 november 2009

Notisen som kanal för kunskapsspridning är vansklig, jag är medveten om det. I notisen är formen viktigare än innehållet. Kunskapen ska pressas in i ett begränsat utrymme och det som inte får plats, det hugger man osentimentalt av. Oavsett vad det gör med kunskapsinnehållet. Ungefär som när den galna fågeln som terroriserar Kalle Anka när han fotograferar i djungeln på julafton river ut all film ur Kalles kamera, stoppar tillbaka filmremsorna så gott det går och klipper av det som hamnar utanför.

Information med främsta funktion att fylla ett förutbestämt utrymme, inte att spridas och skapa insikter hos dem den når.

Jag är medveten om att notiser knappast speglar den kunskap som de berör. Ändå blir jag förbannad när jag av en slump läser notisen Tala som en kvinna. Notisen är i pappersform så jag kan inte länka. Men jag läser följande ljuvliga rader:

Nu börjar männen ta efter kvinnornas sätt att tala, titta bara på Fredrik Reinfeldt, hävdar Birgitte Mral, professor i retorik vid Örebro universitet.

– Fredrik Reinfeldt har en lågmäld profil och framstår som en god lyssnare.

Birgitte Mral menar att kvinnliga ledare efterfrågas nu när den offentliga debatten har blivit mer intim och flyttat från de traditionellt manliga arenorna. I soffan, köket och på caféscenen premieras dialog framför torrt, abstrakt och högtravande språk.

– Detta passar kvinnor bra eftersom deras språk är enkelt, konkret och rakt på sak. Kvinnor bjuder in till dialog och de är personliga.

(Källa: DIK forum 2009:9)

Eh? Jag får exem av generaliseringar med utgångspunkt i kön, i könsstereotypen. Just nu kliar det vanvettigt över hela kroppen. Bilden av den mjuka, dialogorienterade och lyssnande kvinnan materialiseras framför min inre blick. Hon som talar med mjuk röst, med huvudet lagt lite på sned. Hon som är personlig, som låter dig komma nära, som bryr sig på riktigt. Kanske ger dig en kram när du känner dig ensam. Moderlig.

Finns hon? Vem är hon? Är det så talare som är kvinnor framstår? Är det så vi förväntar oss att de ska framstå? Kanske ska jag vara glad, äntligen kommer de talaregenskaper som jag i egenskap av kvinna bär med mig i ropet. Men vänta? Så där låter ju inte jag när jag talar? Då måste jag ju ändra på mitt sätt att ta plats i rummet. Jag frågar igen: finns notisens kvinnliga talare?

Jag vet att det är en notis och har notisens svaga koppling till nyanserad kunskap. Jag har inte läst boken som den refererar och jag hoppas att den kanske står för något annat.

Men jag blir ändå så less. När ska man bara få vara människa? Som talare, som skribent, som kollega, som vän. En vanlig människa med talanger och tillkortakommanden, oavhängigt kön. Det önskar jag mig i julklapp.

Annonser
2 kommentarer leave one →
  1. 11 november 2009 0:02

    Amen.

    Läste också det där och drabbades inte av kli men väl en önskan om att slå någon hårt med något hårt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: