Skip to content

Ett ögonblicks klarhet.

01 november 2009

På vandring genom oktobermörk stad. Gatorna torra trots fukt i luften. Din mage är full av värme och blicken släpar vinslappt. Ni går bredvid varandra i tystnad, men det är en inkluderande tystnad. Ni går i er gemenskap.

Utanför pubdörren står några gäster och röker. De skrattar avslappnat. Fryser inte trots att det är i början av november, alkoholen lurar deras kroppar. Gemytliga och inbjudande skratt gör det lätt för er att glida in genom ytterdörren.

Ni blir stående längst bak i en lokal som är full av stimmande människor. På andra sidan en scen från vilken Basisten, Gitarristen, Keyboardisten och Trumslagaren levererar sitt gig. Du säger:

– Vi borde känna de här människorna.

Men staden är inte er längre, människorna okända. Ni lever era liv på andra ställen nu. Inte bättre ställen, bara andra.

Du låter stämningen i rummet draperas kring dig som en mjuk filt. Lutar dig mot dörrposten och känner leendet sprida sig i ansiktet. Du har inte ens tagit av dig ytterkläderna, du bara står där med jackan och handskarna på. Det är varmt. En innerlig glädje.

Basisten abetar hängivet. Han låter sin kropp illustrera musiken han spelar. Hårfästet är högt, de långa testarna slänger. Hans ansikte är finlemmat, du tänker på bilder av Shakespeare. Kanske var han vacker en gång?

En kvinna frigör sig från publiken. I det trånga utrymmet framför scenen genomför hon en intensiv dans. Hon låter sina armar slänga i takt med musiken, i takt med basistens hårtestar. Din första impuls är att bli generad men sedan slätar du ut ditt ansikte och ser glädjen i hennes rörelse.

Du känner plötsligt ett ögonblicks klarhet. Det är som att alla dina tankar som genom ett trollslag blir skarpa, fyllda med förklaringar och sanning. Du ler introvert och tänker att det här kommer du aldrig att minnas imorgon. Det stressar dig inte, du har varit med om det förr. Istället tar du tillvara på stunden, låter dig uppehållas i känslan av sammanhang. Känner ansiktet le och dörrpostens hårda trä mot dina skulderblad. Snart kommer tankarna grumlas, snart fortsätter livet som vanligt.

Ni fortsätter er vandring i samma vanlighet som den började. Men du saknar inte den förlorade insikten, du vet att den kommer att hitta dig igen.

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: