Skip to content

Jag och min bil.

23 oktober 2009

Jag kliver in i min bil. Proceduren har alltid samma förlopp. Hastar ner för trappan i mitt hus, stannar upp en halv sekund och erinrar mig var jag ställde bilen förra gången. Min inre blick återskapar vägen från gårdagens parkering, sedan tar jag ut riktningen och påbörjar marschen.

När jag närmar mig bilen har jag redan plockat upp nyckeln ur fickan och hållit den i handen en stund. Med tummen på knappen som låser upp bildörrarna. Jag trycker till och bilens blinkers glimtar välkomnande till.

Och jag kliver in i min bil. Steget upp är högt som det är när man kör en alldeles för stor bil. När bildörren har stängts om mig är jag ensam i min privata sfär. Det är min egen privata sfär. Jag är ensam, utrymmet är mitt och jag kan fylla det med vad jag vill.

När jag läste på universitetet sa en föreläsare en gång:

– Har ni tänkt på att man klär på sig bilen?

Man sätter sig i förarsätet, spänner fast säkerhetsbältet och klär på sig bilen. Jag skrattade väl lite åt honom då, tänkte att det var att analysera saker som kanske klarar sig utan analys. Men nu undrar jag om jag kanske ändå borde ha följt honom i tanken?

I min bil får dagdrömmarna fritt spelrum. Jag låter mig löpa linan ut i tankar som sällan får plats utanför bilen. I bilen låter jag mig bli allt det jag kanske någon gång har drömt om. Linjen från den tjej som dagdrömde fram scenarier om skapande, erövringar och erkännelse för mer än 15 år sedan och den tjej som sitter i förarsätet i min bil är spikrak. Glasklar. Kanske har gränsen för det möjliga i dagdrömmen förskjutits, men fortfarande är det samma vilja, samma längtan, som gör sig påmind. Jag njuter av mitt utrymme.

I min bil kan jag sjunga högt och innerligt. I min bil ljuder musiken i högtalarna och min inlevelse är helt ärlig. I min bil är jag så långt inne i min berättelse att jag ibland märker att jag lutar mig fram över ratten, en hand har släppt taget och börjat gestikulera av iver att uttrycka det vi uttrycker, jag och min bil.

Utanför finns inte. Utanför är bara statister. Det är i bilen verkligheten är, mitt eget tillfälliga universum.

Ibland har jag inte hunnit färdigt när jag kommer fram. Då parkerar jag bilen, stänger av motorn men låter musiken vara på. Så lutar jag mig tillbaka, låter bakhuvudet mjukt möta nackstödet och fullföljer min påbörjade tanke.

Snart är jag redo att kliva ur.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: