Skip to content

Nycklar.

15 mars 2011

Stadsvandring. Gata upp och gata ned. Fasaderna blickar ner mot mig under min planlösa vandring. Viker runt hörn, sneddar över gator. Bilarna trängs runt torgen. Jag vet inte var jag är, låter mig föras dit jag hamnar. Väljer minsta motståndets lag och viker in på de gator som är minst fyllda med andra stadsvandrare. Undviker trängseln.

Stängda dörrar. Gränderna är fyllda av stängda dörrar. Jag har låst flera av dem. Samlat nycklarna på en nyckelring som jag har haft hängande i ett snöre runt halsen. Till slut blev nacken så trött av tyngden från alla nycklar att den kroknade. Nu har jag slagit mig ner på trottoarkanten med benen i kors framför mig. Jag har tagit av mig snöret med nycklarna och låter dem dingla ner genom gallret i en gatubrunn. Håller bara i det yttersta av snöret. Snart kommer jag att släppa. Snart kommer jag höra det rasslande ljudet av nycklar som ramlar ner i en dagvattenbrunn. Slagen mot brunnens väggar och till slut plumset när de når botten, för evigt förlorade.

Nya gränder, nya gator, nya vänliga fasader och nya stängda dörrar. Undrar om jag vågar mig på att känna på dörrhandtaget på en av dem? Undrar om den kommer att gå att öppna?

Bryssel.

13 mars 2011

Jag är en enkel människa. Det behövs så lite.

Solens värme på mina armar. Blundar. Varma ögonlock. I träden brottas lövens klibbiga små foster för att spränga sina knoppkokonger. Man kan nästan höra deras anfådda andning och förnimma mjölksyran i deras små biceps när de försöker spräcka knopparna inifrån. Blundar och lyssnar till lövens kamp. Kan inte sluta le.

Fågelprat. Ljudet av bildäck mot torr asfalt. Bokskogens mörka stammar och kronor, ännu helt synliga fram tills lövsprickningen når nästa nivå. Fjolårets torra, bruna löv täcker marken mellan stammarna. Årets första utomhusöl. När solen går i moln för en stund blir den nästan för kall. Men bara nästan.

Samtalet flyter runt omkring mig. Jag sitter i min bubbla och ler med ansikte och ögon. Låter samtalet pulsera utan mig. Slänger in några ord då och då som för att anmäla min närvaro. Njuter sedan av att åter sjunka in i mig själv. Njuter av att trivas i mig själv. Bäddar in mig i mitt mjuka leende. Ena benet i kors över det andra. Sol på svarta nylonstrumpbyxor. Några maskor har gått på låret som ströks mot bordets undersida när jag satte mig. Ett litet tribut till årets första uteservering. Jag är beredd att offra en hel strumpbyxlåda för upplevelsen. Blundar och lyssnar till samtalet. Till fåglarna. Till lövsprängningen.

Andningen så långsam. Hjärtat slår i egen takt. Slår och slår.

Jag lutar mig mot tiden. All tid jag har.

Röst.

08 mars 2011

Var på skattjakt idag. Längst ner i bråten mellan diafragman, två rossliga lungor och ett par initialt spända stämband hittade jag det jag letat efter. Som när solstrålar bryter igenom fönstret och blir synliga i virvlande dammpartiklar, så kändes det när jag hittade min röst idag. Alla år den legat och tryckt nere i kroppen. Alla år som jag har sjungit instängd i bilens begränsande akustik. Idag fann rösten modet att kravla sig ut. Räta på sig, kanske harkla sig en smula. Och fylla hålrummen i ansikte och bröstkorg.

Att känna vibrerande ljud i strupe och ansikte. Att höra den rena klangen. Att känna klarhet i något tidigare grumlat.

Att känna igen sig som den man känner igen sig som.

Att släppa rösten fri.

Havsörn.

03 mars 2011

Vi möttes egentligen inte. Jag såg dig på avstånd. Bilens vindruta och ansenlig rymd skilde oss åt. Jag passerade utan att kunna stanna men höll dig i mitt blickfång så långt som min nacke klarade att vridas.

Du satt med skuldrorna uppdragna och fjädrarna draperade runt kroppen. Isen låg tjock under dina fötter. Du satt stilla, alldeles stilla, och lät tiden ticka på runt omkring. Tiden och skrakarna skränade runt dig men du bara satt där du satt. Vinden kunde rufsa dina fjädrar men inget kunde rubba din position. Som en staty med iögonfallande kroppsmassa.

Jag passerade dig. Du satt i stilla lugn, det var jag som stod för rörelsen. Du noterade mig knappast där på avstånd och med bilrutans reflexer som skilde oss åt. Jag såg dig, kunde inte sluta se på dig. Så värdig i din ensamhet. Inte utan fiender men helt utan hotbild. Utom kanske inlagrat i fettdepåerna i fiskarna du lever av.

Bilar kör så fort och nackens rörelse är begränsad. Behåller minnesbilden, behåller det starka intryck du stämplade mig med. Tänker på ojämlikheterna mellan oss. I det korta perspektivet helt i dina klor. I det långa lagrar jag gifter i fiskarna du jagar.

Hemma.

21 februari 2011

I mitt hem finns två stora fönster. Under åren har gravitationen och glaset lekt med varandra så att ytan blivit oregelbunden. Ljuset bryts när det tar sig genom fönstret och skapar små, ojämna reflexer. Jag har redan inlett ett kärleksfullt förhållande med fönstren i mitt hem. Får plats att krypa upp och sätta mig på stenskivan i den djupa fönsternischen. Dra upp mina knän och omfamna dem. Luta huvudet mot fönsterkarmen.

Utanför växer en ålderstigen ek. Jag har trädkronans nakna grenar i ögonhöjd. Längst ut på kvistarna finns små frusna knoppar som, liksom jag, väntar på våren. För eken är jag nog ett i raden av ögonpar som genom åren vilat i dess krona. Men jag vill gärna bli dess vän. Bli någon särskild för eken, någon som har betydelse istället för att anonymt voyeuristiskt iaktta den medan den successivt klär på sig sommardräkten. I samma takt som jag skalar av mig mina vinterlager.

Jag ser det som ett tecken att solen har lyst genom mina fönster sedan jag flyttade hem. Och jag ler varje gång jag ser min namnskylt på ytterdörren.

Vikter.

30 januari 2011

Lättast att bära

är vetskapen om att vägen jag följer är rätt. Vägvalets rättskap är en fråga om bedömning. Jag bedömer att vägen är rätt. Stormen har fällt mäktiga tallstammar över vägen, blåst ner ris och polerat ytan till glansis. Det gör vägen svårforcerad men inte mindre rätt. Jag bedömer att vägen är rätt. Och halkar fram. Kryssar mellan stammar, trasslar in mig i riset.

är den mjuka omfamningen från nätverket som jag håller så mycket av.

är frihetshjärtat som pulserar. Ibland nervöst fladdrar. Men som inte slutar slå.

* * *

Svårast att bära

är vetskapen om att jag inte svarar inför någon annan än mig själv.

är ovanan att inte ha någon att plöja ner de emotionella investeringarna i.

är frustrationen över hur påverkbar jag är. Flyter, skuttar, faller, flyger, kraschar, kravlar mig upp. Hissar upp ansiktet och strävar obönhörligt vidare. Ibland med ett leende som inte når hela vägen upp till ögonen.

är saknaden efter målfokusering och mening. Och efter henne, hon som äger mitt hjärta.

är att oupphörligt tvingas blotta mig själv på sätt som jag aldrig tidigare tillåtit. Strupen ständigt skinande vit i ert blickfång. Transparensen tröttar. Jag bedömer att det är rätt väg att gå.

Rastlösheten.

10 januari 2011

Hon har vetat att den kommer att komma men när rastlösheten griper tag i henne är hon ändå inte beredd. Plötsligt har den slagit sig ner i hennes knä. Utan att fråga om lov har den klämt ner sin dallrande bakdel på hennes lår. Tyngden pressar henne hårt mot pinnstolen. Hon kan kan inte röra sig, trycket försvårar hennes andning. Det kryper i fötterna och fingrarna försöker frustrerat finna sysselsättning.

All den tid hon har. All den tid hon skaffat sig. Tid att fylla med mening.

Rastlösheten är ingen skönhet. Han är stor och otymplig, saknar social kompetens. När han vrider sig i hennes knä för att få ögonkontakt ryggar hon tillbaka och vänder sig bort med avsmak. Det är som att hans ansikte är för stort för kraniet det fäster vid. Näsan är storporig, huden livlös. Och hans andedräkt luktar surt. Han tränger sig på henne, naglar fast henne med sina rödsprängda ögon.

Tiden. Den brukade springa så fort, så fort. Hämningslöst kasta sig framåt, men ändå med lätta steg. Hon brukade ha svårt att hålla sig jämsides. Hon brukade få tömma sin ryggsäck i farten på aktivitet efter aktivitet för att hinna med. Nu står ryggsäcken lutad mot väggen i hallen. Halvtom. Små högar av damm har gjort det bekvämt för sig i skydd av väskan.

Egentligen borde det inte stressa henne. Fortfarande har hennes ryggsäck betydande innehåll. Men kroppen är ovan vid känslan av stillhet. Hjärnan saknar att få arbeta medan kroppen rutinmässigt gör sina uppgifter.

Rastlösheten har fyllt ut hennes synfält. Hindrar henne från att se hela bilden. Vi lämnar henne där ett tag. Låter henne känna tyngden, låter henne träna på sina nya förutsättningar.

Låter henne formera sitt försvar.